När jag avslutar en anställning här på tidningen känner jag förutom knorrande mage (på grund av uppskjuten lunch som vanligt) efter: Gör vi någon nytta?
Jag har jagat kommunala missförhållanden med blåslampa, kollegor har skrivit om misshandel, trafikolyckor, sopberg, biofadäs och ökade kostnader. Kanske är det mesta elände? Behöver ni läsare det?
Prenumerationerna minskar redan. Unga har inte vanan, vissa vuxna saknar förtroendet – två frågor där vi får kämpa för att visa oss skojiga, relevanta och viktiga för alla oavsett åsikter.
Så varför all denna olycka? När jag kommit hem från kvällspass vid TT:s utrikesredaktion var jag ibland fysiskt snurrig av all tragik jag förmedlat: irak-oro, afghan-oro, syrien-oro i ständigt nya versioner.
Men Katrineholms-Kuriren fylls också av annat. Här finns tiden och intresset att berätta med lägre tröskel och vidare syn. På våra 100-åriga sidor överväger det positiva. Det småtta och gotta vi berättar om ska inte föraktas, utan är just det journalistiken vill försvara.
Visst blir det vackert.