Karin Hassle hämtar känslan från naturen och kombinerar gärna konstverket med några ord om sina tankar kring det. Ofta och oundvikligt handlar det om vilka konsekvenser vår livsstil får för miljön. Fatet Klorofyll, exempelvis, som finns med i utställningen "Glasklart" i Vingåker, blöder grönt. Ser vi inte att hon blöder?
Andra verk handlar om specifika händelser som har satt sina spår. På slottet får ett verk visa hur små vi är inför naturen.
– "Tredje vågen" gjorde jag efter tsunamin.
Verket "Väntan" blir en symbol för flyktingarnas situation, där någon släpps in medan någon annan inte kommer framåt och inte kan gå tillbaka. Och "Droppar" handlar om hur glaciärerna smälter medan vi ser på.
Samtidigt konstaterar Karin Hassle att hon tolkar konsten på ett sätt, medan betraktaren kan se något helt annat.
– Alla har vi våra bildbanker och fantasier i oss.
Konsten i någon form har varit Karin Hassles ämne ända sedan hon hade högsta betyg i slöjd och bild i skolan. Men det tog tid innan hon vågade satsa fullt ut.
– Jag lyssnade nog mycket på mina föräldrar, som tyckte att konst är något man ägnar sig åt på fritiden.
Men hon vidareutbildade sig tills hon kände att hon ville ta hela steget. Först valde hon textil, sedan keramik, och så mest av en slump föll hon för glaset. Det är snart 15 år sedan. Hon har bland annat gått glasutbildningar i Skottland och fortsätter att utbilda sig närhelst hon kan.
– Man kan inte fastna.
Karin Hassle jobbar med glaset i flera lager, bygger formar i rostfritt stål eller keramik som hon bränner det i och arbetar med ett amerikanskt glas där alla färger är kompatibla med varandra. Hon samarbetar med bland annat Reijmyre glasbruk.
Karin Hassle jobbar smått, som i samarbetet om smycken med guldsmeden Ann-Kristin Myrland, eller stort som i konstverken på Säfstaholms väggar och golv.
Morfar var från Småland och jobbade på glasbruk, så kärleken till materialet har kanske gått i arv.
– När jag fann tekniken var den som hand i handske.