Det är inte livet på en räkmacka som Carina Dahlgren, katrineholmare sedan ett år tillbaka, beskriver. Men hon har funnit ett sätt att hantera motgångarna.
– Jag har alltid haft ett intresse för färg, form och musik och fick mitt första staffli som tioåring, berättar hon.
Känslan för det estetiska fick hon utlopp för när hon utbildade sig till kosmetolog och sminkös. Men så drabbades hon av depression. Det var då som hon började måla sig från mörker till ljus, som hon själv beskriver det.
– När jag var 42-43 sökte jag upp min biologiska pappa. Till vårt första möte hade han två tavlor med sig. Ett porträtt och en målning med ett träd. Han bad mig välja en av dem. Jag sa att jag valde trädet, och det visade sig att vi båda älskade träd. När jag undrade varför han hade tavlor med sig sa han "men jag är ju konstnär".
Pusselbitarna föll på plats, säger Carina Dahlgren. Far och dotter började ställa ut konst tillsammans och han gav råd och uppmuntran. När hon funderade på att gå konstutbildning tyckte pappan, som själv var utbildad, att hon redan hade det hon behövde inom sig.
– Han sa att "Du har en egen stil och en egen känsla", berättar Carina Dahlgren.
Stödet från pappan och kärleken till konsten hjälpte henne att sluta med antidepressiva mediciner.
– Tack vare honom hittade jag mig själv bättre.
Målningen blev terapi, och så har det fortsatt även efter hennes pappas bortgång. Hon har bland annat ställt ut på Pelles Lusthus i Nyköping, på galleri Svea i Stockholm och ska nu, vecka 28 och 29, visa sin konst på kaffestugan Fridhem i Sköldinge. I gästboken från utställningarna får hon bekräftelse och pepp att fortsätta med det hon älskar.
Hon målar främst i akryl, gärna halvabstrakt och ofta i svart, vitt, grått och rött, och hon målar mörkret lika gärna som ljuset. Som livet är. När hon lyfter penseln vet hon inte var det slutar.
Carina Dahlgren har gått igenom mycket tungt, inklusive cancersjukdom som hon ska fortsätta att gå på kontroller för, och hon har även dyster erfarenhet av att ha blivit utsatt för mobbning på jobbet i en annan del av landet. Maken Rolf lever med sviterna av en stroke, vilket fick paret att lämna huset i Simonstorp och flytta till lägenhet i Katrineholm.
Men det svarta hanterar hon med hjälp av skapandet.
– När jag mår dåligt målar jag. I stället för antidepressiva mediciner, varför inte ge människor en kurs i något de tycker om?