Kulturhuset Ängeln och konsthallens personal är bra på att bjuda in barnen till konsten, i konstverkstäder och andra aktiviteter. För två år sedan blev Andy Bests och Merja Puustinens utställning "I väntan på paradiset" omåttligt populär i konsthallen och besöksrekordet spräcktes med råge. Tusentals barn lockades till den stora uppblåsbara skulpturen som inbjöd till lek.
I förra veckan visades den aktuella utställningen, "Fritt fall", för barn. Den konsten, av de danska konstnärerna Laila Westergaard, Karen Gabel Madsen och Ingrid Skovgaard, är inte till för fingrarna, men väl för ögon och hjärna.
Synnöve Pohjola, konstpedagog på Ängeln, håller i visningen och samlar en liten, men nyfiken skara som får en närmare titt på konst i granit, måleri och fotografi/film.
Synnöve Pohjola börjar med att beskriva Laila Westergaards dramatiska bildserie i granit, som beskriver hur många av oss hanterar katastroferna i omvärlden: vi går upp, läser tidningen, ser bilder på döda barn, kanske i jobbets dator. Vi reflekterar över händelserna, men kommer hem från jobbet, drar ner gardinerna, äter middag och tar kväll.
– Med mejsel och hammare hugger Laila i stenen, många gånger. Det blir ett litet vitt streck varje gång, beskriver Synnöve Pohjola som skickligt navigerar förbi det allra tyngsta i vad konsten vill berätta.
Femårige Emil Persson har mycket spring i benen och är nyfiken på det han ser. Men han följer, om än kanske lite motvilligt, uppmaningen att inte röra konsten.
– Vad är det? funderar han kring en rund skulptur i granit på golvet, där uthuggna bilder av tidningar toppas av vad som ser ut som två båtar.
"Nyhetsström" heter verket, som har en direkt koppling till bilderna på väggen intill. Men hur verket ska tolkas, det är upp till var och en, framhåller Synnöve Pohjola.
– Med konst kan man se olika saker. Konstnären har en tanke, men alla upplever konsten på sitt sätt.
Sällskapet går vidare till den stora hallen, där Karen Gabel Madsens stora målningar hänger. Den allra största kräver att betraktaren står på behörigt avstånd.
– Det är ett tak, kommenterar barnen som ser de stora valven i bilden.
– Det är en tågstation i London, bekräftar Synnöve Pohjola och tillägger:
– Men ser ni att det är en bild till?
– Träd, säger någon blixtsnabbt.
Mycket riktigt; som ett filter ovanpå bilden av stationen syns stammar och trädkronor.
Vandringen fortsätter, till Ingrid Skovgaards bilder och film på sin mamma som har sjukdomen Alopeci och saknar kroppshår. Emil Persson lyssnar och tar in det som sägs men har också egna funderingar.
– Har det kommit in någon tjuv här?
Synnöve Pohjola kan lugna honom med att säkerheten är stor i konsthallen.
Efter visningen tycker Emils mamma Emma Persson, som är konstvetare, att det var spännande att ta med sonen till de tre kvinnornas utställning.
– Den väckte allt lite intresse.