Men då när Magnus var 150 höjdmeter och bara 500 meter från slutmålet – Uhuru Peak 5 895 meter över havet – var han redo att vända.
– Jag var helt slut. Det låter nära, men inte när varje steg tar några minuter att ta, säger han och försöker i ord beskriva känslan.
– Syrenivån där uppe är bara 30-40 procent. Jag trodde att det skulle vara som att suga luft ur ett sugrör, men det var mer. Jag hade rätt hög puls från början och det blev inte bättre däruppe. Och så känner man sig så utelämnad. Händer det något måste man ned på 3 600 meter, det är där helikoptrarna kan hämta upp en. Så man får lite ångest.
Magnus var en av tre Oxelösundare som besteg Kilimanjaro i slutet av september i Ola Skinnarmos äventyrsgrupp. Magnus bror Tomas lurades med på resan liksom Marko Huhtaniska. Alla noviser vad gäller långa vandringar.
– Vi hade inte ens bott i tält innan. En klar nackdel. Vi var en och en halv timme försenade, jag och brorsan, efter första natten eftersom vi inte kunde packa ihop grejerna, säger Magnus.
Han berättar också att Markos elektriska liggunderlagspump orsakade stora skrattsalvor den första kvällen med gänget.
– Ingen hade sett något liknade. Till en början var det många som garvade åt oss, men vi var "de starka grabbarna" från Oxelösund till slut. Vi var de enda i vårt klättringsgäng som inte behövde ta Dialox för att utvidga luftrören i toppattacken.
Det tog fem–sex dagar att bestiga berget, två dagar att ta sig ned igen.
– Det låter kanske enkelt, men gå tio–elva timmar, en och en halv arbetsdag, rakt nedåt på en väg man inte är van att gå på.
Och där ett benbrott inte är så bra att få?
– Helt klart, de hade visserligen en transportvagn som de kunde använda. Den såg ut som en säng med två hjul som var lite fjädrande, men den skulle nedför branter och sten. Om man säger så här, jag hade heller krupit ned med två brutna ben, än lagt mig i den.
Till sin hjälp hade gruppen på 13 personer 69 bärare plus guide och Svenska klättringslandslagets läkare, som hela tiden kollade gruppens syreupptagningsförmåga.
– Vi blev hela tiden väl omhändertagna. Fick bra mat och det var ingen av oss som blev sjuka. Två tre stycken blev lite dåliga i magen innan toppattacken, men annars hade vi med oss egna toaletter och vi använde oss av desinficeringsmedel hela tiden.
Magnus själv fick äta penicillin under toppattacken eftersom han hade problem med luftrören. Att gå från 30 grader plus till 30 grader minus kan ställa till det.
– Hade inte läkaren då sagt att jag hade bäst syreupptagningsförmåga i gruppen, hade jag inte gett mig på det, erkänner Magnus.
Vad var det då som fick honom att faktiskt gå de där extra meterna?
– Vår guide Robin Trygg, som var yngste svensk att bestiga Mount Everest, kom fram och lade armen runt min hals och sa att "du kommer aldrig att förlåta dig själv om du inte gör det" och "vi gör det tillsammans."
Och med lite frusna geléhallon från Sverige nedtryckta i magen – brorsan Tomas bidrag – så stapplade Magnus de sista meterna i mål.
– Det var en häftig känsla, samtidigt fanns det ingen tid att stanna upp och ta in allt. Vi vände tillbaka efter tio minuter.
Vad var det första du gjorde när du kom ned igen?
– Ola hade fixat en överraskning med en övernattning i en lodge. Det var helt fantastiskt med papegopjor som flög omkring och utsikt över savannen. Vi fick åka på en safari dagen efter också för att se the big 5. det enda vi inte såg var giraffer.
Som den äventyrare han nu är har Magnus redan börjat planera för nästa äventyr.
– Jag kom på att jag började lite i fel ände, jag kanske skulle ha tagit Sveriges högsta berg först men det känns inte längre som någon större utmaning, säger han.
Därför ska han nästa sommar cykla upp till Kebnekaise, en tripp på 140 mil, bestiga berget och cykla hem igen. En tripp som lär ta drygt en månad.
– Tanken är att jag ska cykla runt 15 mil per dag, det har jag bestämt, säger Magnus som fick idén från Renata Chlumska.
Träningen kommer att ske på spinningpass och den nyinköpta cykeln, men som vanligt ger sig Magnus i kast med något som han inte är van vid. Cyklat har han inte gjort sedan han gick i skolan för 15 år sedan.
Och du drar med dig brorsan på det här äventyret också?
– Nehej, han sa bestämt nej. Inte ens om jag tog lokal media till hjälp. Men Marko var lite sugen i varje fall.