Alla helgons dag 2019 har aldrig riktigt ljusnat. En himmel av bly. Novembers alla fallna löv är sorgkantade, berövade all höstens lyster. När skymning och mörker sedan kommer, sker det snabbt.
Duggregnet sveper våta filtar över Skogskyrkogården, Gamla kyrkogården, alla Svenska kyrkans viloplatser runt om i Katrineholms och Vingåkers samhällen och landsbygd. Men där vilar ingen ensam och bortglömd denna 2:a november. Det är Alla helgons dag och ljusen som tänds lyser även över omärkt grav.
Från när och fjärran kommer de: de efterlevande. Ensamma eller i grupp, till fots, på cykel, i bil. För att minnas någon som varit dem nära, för att hedra någon som varit dem kär. De kommer med lyktor och ljus, blommor och kransar, de kommer med eldig ljung - och hjärtan fulla av kärlek.
Den svenska kyrkan har firat denna dag sedan medeltiden, till en början till martyrers och helgons ära. Med tiden har den utvecklats till en folkets minnesdag, en eftertankens stund, ett ögonblick då vi närmar oss dem som lämnat jordelivet.
Även på dagen, långt innan gravplatser och minneslundar lyses upp av tusende lågor, fylls kyrkogårdarna av liv. För Siv Johansson och väninnan Maj-Britt Eriksson är detta en viktig dag. De tänder ljus för sina anhöriga och minns dem med glädje.
För den som känner saknad efter någon är Alla helgons dag inte mer betydelsefull än någon annan av årets 364 dagar.
– Jag känner inte att jag behöver vara på plats på kyrkogården i dag, det är inget måste. Mina nära och kära är med mig i mina tankar ofta ändå. Men det är en väldigt stämningsfull dag, säger Siv Johansson.
Men den ljuva värmen i att minnas tillsammans, att denna helgdag samlas i privat men även gemensam kärlek till dem som inte längre lever kvar, är ändå unik.
– Det är min man jag tänker på i dag. Jag går hit så ofta jag kan. Men den här dagen, med alla dess ljus, är mycket speciell, säger Maj-Britt Eriksson.
