Som vuxna nyanlända med dåliga – ibland obefintliga – språkkunskaper vet de vad ett moment 22 är. Till exempel att kunna för lite svenska för att bryta sin isolering. Men att vara för isolerad för att lära sig svenska.
SFI är sällan tillräckligt.
– Där får man skriva, läsa böcker och lära sig grammatik. Det är bra, men …, säger Ahmad Ahmad Eso.
– Men vi pratade inte mycket svenska, säger Fardowsa Haji.
– I min klass pratade alla arabiska eller kurdiska. Så jag satt tyst, säger Elena Hristeva som har turkiska som modersmål.
Våren 2019 fick de chansen att delta i Mika, Mat och integration i Katrineholm.
Det är ett kommunalt, EU-stöttat projekt i samverkan med näringslivet. Det vänder sig till äldre nyanlända som står långt från arbetsmarknaden och saknar egen försörjning.
För Ahmad, Fardowsa, Elena och flera av deltagarna har kursen varit en vändpunkt. De uppfattar inte längre språkdilemmat som olösligt.
– Du brukade i början prata bara arabiska med mig. Kommer du ihåg? säger tolken Ahmed Gaal till Noura Zaidan.
Hon nickar.
– Sedan slutade du och pratade bara svenska. Det var så bra!
När projektet för denna grupp tog slut vid årsskiftet, var 60 procent av deltagarna inte längre i behov av Ahmed Gaals tjänster. De är överens om att det är praktikplatsernas förtjänst.
Ute i de kommunala verksamheter och småföretag där de praktiserat, har de varit tvungna att prata, öva och nöta svenska varje dag. Det har varit nödvändigt för att göra sig förstådda av chefer, personal och brukare. Men också för att kunna göra jobbet – och umgås runt fikabordet.
I takt med att språket förbättrats har självförtroendet växt.
– Förut fick jag alltid ta hjälp av mina barn och kompisar. Nu klarar jag mig själv, säger Fardowsa Haji.
Stolt berättar hon hur hon genom att fråga sig fram på svenska ensam tog sig till ett läkarbesök i Eskilstuna.
– Det kändes jättebra. Jag känner mig mycket starkare nu.
Att vara medveten om sina språksvårigheter skapar också en rädsla för att göra fel.
– Jag vågade inte prata med mina barns lärare i telefon. Nu gör jag det, säger Elena Hristeva.
Hur hoppas de utveckla sin svenska nu när tiden i Mika är slut? Svaren varierar: plugga, jobba, hitta en ny praktikplats.
När Negat Osman på pricken sammanfattar vad de absolut inte vill behövs heller ingen tolk:
– Inte sitta hemma. Det är inte bra.