Det är det tydliga budskapet i en studie gjord av elever vid gymnasiets samhällsvetenskapsprogram.
– Vi har tydliga, konkreta mål och exempel på lösningar. Viljan finns. Men vi måste få hjälp av skolledningen, pedagogerna och politikerna.
Det säger Josephine Forss och Adela Zingmark, 3:or på gymnasiet. Nyligen presenterade de sin grupps integrationsrapport för kommunens skolpolitiker.
Det var när sam-eleverna i sociologin fördjupade sig i etnicitet- och kulturmöten, som de i fjol undersökte hur integrationen ser ut i gymnasiet. Utgångspunkten var att den nog lämnade mycket att önska.
Samhällseleverna pluggar och umgås i ena delen av en lång korridor. I den andra pluggar och umgås elever på introduktionsprogrammet, IM. Dörrarna däremellan står öppna. Ändå finns där en barriär.
När sam-eleverna bröt genom den för att intervjua IM-eleverna om deras upplevelser av åtskillnaden, anande de inte hur stort problemet var.
– De berättade att de tänker varje dag på hur uppdelat det är. Och vi på ”vår sida” hade inte ens en aning!, utbrister Josephine.
Skolan är en av samhällets viktigaste arenor för integration. Där ska nyanlända lära sig språket, men också mötas och umgås med svenska ungdomar.
– Men de enda svenskar de pratar med i vår skola är lärarna. Det var ett tydligt ”vi och dem”-perspektiv och blev en väckarklocka för oss, säger Josephine.
Studien visar på en utbredd önskan bland IM-eleverna att prata mer med svenska elever, lära känna dem, få kompisar utanför den egna gruppen. Flera uttryckte ledsnad över segregationen. ”Om ni hade varit i ett annat land hade ni också känt er så här”, sa en IM-elev.
Ett syfte med studien var att undersöka vilka faktorer som bidrar till segregationen. Ett exempel är lokalplaneringen, som skiljer programmens sociala ytor och elevskåp åt. Ett annat syfte var att lägga en plan för en mer integrerad skola i framtiden. I artikeln här intill kan du läsa vilka förslag som presenteras.
Mycket är upp till eleverna själva.
– IM-eleverna har varit ärliga med att de tycker att den svenska kulturen är väldigt sluten. Vårt största problem är nog att vi inte bara går fram och säger hej, funderar Josephine.
– Det har vi med små steg blivit bättre på efter vårt arbete. Vi kan göra skillnad, men vi behöver skolledningens hjälp för att göra mer, säger Adela.