– När jag anställdes som polis 2008 var det här i Katrineholm. Jag är uppväxt här, jag har gått på Västra skolan, Söder, Duve. Jag har familj och släkt och vänner i alla tre kommunerna, säger Johnny Onbiner, ny kommunpolis.
Före polishögskolan jobbade han bland annat på Flextronics, men slutade innan de la ner verksamheten i Katrineholm. Drömmen om att bli polis har funnits länge:
– Militär eller polis har jag velat bli sedan jag var liten. När jag gjorde värnplikten la de ner P10 i Strängnäs och jag hade ingen lust att flytta ännu längre bort.
Och polis var helt rätt val, tycker han fortfarande.
– Andra dagen på jobbet hade vi två rån, varav ett bankrån. Jag insåg att här får jag vara mitt i smeten på en gång.
"Mitt i smeten" kan gälla även för kommunpolisens roll, även om det innebär mer strategiskt arbete än operativt.
– Jag är polisens kontaktperson mot det övriga samhället, mest kommunen. Rikspolischefen säger att polisen behöver hjälp med det brottsförebyggande arbetet, det kan inte vara bara en myndighets uppgift. Här i Katrineholms lokalpolisområde är vi 80 till 100 anställda. Katrineholms kommun har 3000 anställda och de kommunanställda träffar barnen, de unga, familjerna.
Johnny Onbiner konstaterar att det är ganska mycket att sätta sig in i, särskilt eftersom han är kommunpolis för tre kommuner. De flesta kommunpoliser har ansvar för en enda kommun, men Johnny Onbiner tycker att han får bra hjälp och stöd av sin företrädare, som nu är hans chef, Dennis Ejdvinsson.
Onbiner funderar lite över polisens särställning i samhället.
– Polisen både hjälper och drabbar människor. Det är en verksamhet som måste tåla kritik. Fakta är att vi inte alltid gör rätt, men vi är superambitiösa.
Ibland får polisen kritik för att göra för mycket, "slå på stora trumman", ibland för att göra för lite. Ibland, tycker Onbiner, måste man kanske tänka på vilket samhälle vi vill ha.
– Vill man verkligen ha ett samhälle där alla alla brott klaras upp? Då skulle polisen behöva veta allt om alla. Vi skulle behöva större numerär än kommunen. Men det är klart att vi behöver bli fler, jag gläds åt att vi håller på att bli det nu.
Och efternamnet då? "Onbiner" är turkiskt, morfar kom som arbetskraftsinvandrare från Turkiet på 1950-talet.
– Jag får jämt bokstavera det. På polishögskolan hade de fyra olika stavningar på "Onbiner", säger han.
