Innan de borgliga kommunernas tillkomst 1862 var det kyrkans uppgift att sörja för socknens allra fattigaste innevånare. Eftersom Katrineholm på den tiden endast var en järnvägsstation och några få gårdar eller torp, var det upp till sockenstämman i Stora Malm att försöka hålla svälten stången hos mindre bemedlade sockenbor. Det kunde ske på lite olika sätt, dels kunde man tilldela den hjälpbehövande en ”fattigdel” bestående av mjöl, ärtor, sill, ved med mera. Om inte det räckte fanns det möjlighet att placera dem på fattighuset, där man undfägnade dem kost och logi. Dessa inrättningar bestod vanligtvis av ett enda rum där män kvinnor och barn blandades och smittsamma sjukdomar hade stora möjligheter att grassera.
I Stora Malm var fattighuset länge beläget i närheten av kyrkan och även boende i Katrineholm hade att vända sig dit då nöden knackade på dörren. I slutet av 1800-talet var dock tillgången på arbete god i tätorten och fattighjälp endast nödvändig då någon på grund av sjukdom eller annat var oförmögen att arbeta.
I slutet av 1890-talet fann man ändå att det behövdes ett fattighus i själva tätorten och byggandet av vårdanstalten Lövåsen startade. Den var färdig att tas i bruk 1902 och antalet platser var då beräknat till 100, ett antal som gjorde att i stort sett hela anläggningen bestod av sängar med endast några decimeters avstånd emellan. Att få plats med andra möbler var uteslutet. Som mest var det dock 87 personer intagna samtidigt. Det var 1917 och fördelningen var 45 kvinnor, 29 män och 13 barn.
Det var på den tiden vanligt att kombinera fattiggårdarna med lantbruk, där de boende fick arbeta, dels som terapi, men också för att i möjligaste mån bli självförsörjande. Därför beslöt kommunalstämman i Stora Malm att man för ändamålet skulle inköpa torpet Löfåsen, där man omedelbart uppförde ny ladugård och några andra för verksamheten nödvändiga byggnader. Tanken var att männen skulle arbeta med lantbruket, medan kvinnorna skulle mjölka, spinna och väva med mera.
Föreståndare för lantbruket blev det gifta paret Adolf och Edla Johansson. Adolf Johansson svarade för det yttre arbetet och männen, medan Edla Johansson ansvarade för det inre arbetet och kvinnorna. Paret Johansson blev mycket uppskattade för sitt arbete och Lövåsen ansågs vara en mönsteranstalt.
Torpet var, mätt med nutida ögon litet, med cirka 8 hektar åkermark och lika mycket skog. Även djurbesättningen var relativt liten genom åren och i ett inventarium från 1933 kan vi se att gårdens levande inventarier bestod av: tre hästar. Nio kor, 8 svin, samt arton höns. Dessa var tillsammans värderade till 4 856 kronor.
Det som från början var Lövåsens fattiganstalt, kom så småningom att i stället kallas ålderdomshem och fungerade som sådant ända fram till 1955, då de gamla i stället kunde flytta in i det nybyggda Furuliden. Lövåsen övertogs då av landstinget och blev hem för långvarigt sjuka.
Så småningom byggdes det till med nya moderna vårdavdelningar. Den äldsta byggnaden stämde dåligt med nya tiders krav på funktionsduglighet och vård av sjuka. Lokalerna var mycket tungarbetade och i slutet av 1970-talet beslutades att den gamla delen skulle rivas och att nytt skulle byggas i stället.
År 2013 var det dags att inviga ”nya” Lövåsgården som idag erbjuder äldre- och korttidsboende i ändamålsenliga lokaler.