Husen på Malmgatan i Katrineholm, med fasader mot Trädgårdsgatan, Malmgatan och Vasavägen, byggdes 1956 som bostäder åt SKF:s anställda.
– Husen kallades SKF-hus och arbetarna fick köpa lägenheter i dem ganska billigt. Det var så stora företag månade om sin personal, säger Roland Blomqvist, kommunarkivarie i Katrineholm, själv boende i ett annat SKF-hus i Nävertorp.
De första lägenheterna i bostadsrättsföreningen Gullvivan, 43 stycken i B-huset på Malmgatan 4, var inflyttningsklara i oktober 1956. Den 1 juli 1957 var det inflyttning i A-huset, Malmgatan 2, där det fanns skollokaler i gatuplan, berättar Robert Zweiniger, ordförande i Brf Gullvivan. Han gick själv sina första skolår i huset.
Byggherre var katrineholmsföretaget Eriksson och Malmnäs. En trea kunde kosta 4 320 kronor i insats, pengar som drogs på lönen hos SKF. I Gullvivans arkiv finns uppgifter om hur mycket som drogs: fem kronor i veckan för dem med veckolön.
– Det var inte samma rörlighet på arbetsmarknaden som nu. Man började på SKF när man slutade skolan och sedan blev man kvar. Företaget fick van och rutinerad arbetskraft, som också var lite bunden till arbetsplatsen via bostaden, säger Roland Blomqvist vid kommunarkivet.
Två trappor upp i uppgång 2B finns Kurt Gustafssons trerummare, som nu är till salu. Lägenheten har kvar originalköket från 1957 och tapeter i glada färger från 1950-70-talen. Med möblemanget skulle bostaden kunna flyttas rätt in på ett museum över 1900-talets senare decennier. I hallen är tapeten stormönstrad i brunt och senapsgult. Köksluckorna är ommålade på 1970-talet i tidstypiskt mörkbrunt. Under överskåpen sitter den klassiska reda-hyllan, I vardagsrummet sitter gul medaljongtapet och det ena sovrummet, i grönt, har tapetserade garderobsdörrar. Det andra sovrummet har storblommiga turkosblå tapeter.
Här flyttade Berthold Johansson in den 15 november 1958, efter att lägenheten av okänd anledning stått tom sedan den blev färdig. 1972 sålde Johansson bostadsrätten till Lars Eriksson, som i sin tur sålde till Märta Eriksson 1978. Hon flyttade in med sin vuxne son Kurt Gustafsson. Han bodde med sin mamma tills hon gick bort 1984 och sedan bodde han kvar ensam tills i somras, när också han gick bort, 92 år gammal.
– Mamma betalade 14 000 kronor för lägenheten. Jag vet att hon tapetserade om i vardagsrummet, men jag vet inte om hon gjorde något mer, säger Märta Erikssons dotter Solveig Hellberg.
Matgruppen köpte Märta när hon och sonen flyttade in 1978, men sittgruppen i den gröna sängkammaren skaffades redan när Märta och Solveig Hellbergs pappa gifte sig 1941. På väggen sitter en guldfärgad väggklocka, högsta mode i hemmen på 1930- och 40-talen, och landskapsmålningar i klara färger. I fönstren står långa rader av saintpaulior.
Efter att Märta Eriksson gått bort tror inte Solveig Hellberg att något gjordes i lägenheten.
– Kurt tyckte nog att han hade det bra som det var. Vi bytte säng åt honom, och köpte ny tv och soffa. Om vi frågade om vi skulle köpa något sa han alltid nej. Han ville ha det som det var.
Kurt hade själv inga barn och Solveig Hellbergs två barn, Patrik och Helena, betraktade honom som sin morfar, fast han egentligen var deras morbror. Det är barnen, som fått ärva Kurt Gustafssons lägenhet och som nu säljer den, ett stycke katrineholmsk samtidshistoria med stormönstrade tapeter.