Av jord är vi komna. Till jord ska vi åter bli. 
Det är av intet tröst för den mamma eller pappa som förlorar ett älskat barn. Så här diktar en mamma till sin enda son:
”I drömmen kom du till mig
Lade ditt huvud på mitt bröst
Mamma, dé é lugnt, sa du med varm röst
Lade dig att sova på mitt hjärta, så varmt och tryggt
Jag känner din värme där ännu
Kom du till mig i drömmen för att ta farväl, för att lugna mig
då du gick din väg?
Det var ju då, precis då, du försvann in i medvetslöshetens land,
och du kom aldrig tillbaka mer”.

– Jag tror inte att man någonsin kommer över en sådan förlust, men man kan komma igenom den. Med tiden sker en läkeprocess. Man kan bli glad igen. Man kan leva igen. Men det finns ett före och ett efter vid ett barns död, absolut. 
Det säger Ninni Ledfelt, präst i Katrineholmsbygdens församling, och öppnar till ett rum där höstljuset faller in i församlingshemmet. 
”Samtal pågår”, står det på ett hjärtformat anslag på dörren. Det är här Nävertorpskyrkans sorggrupper för mammor och pappor samlas för att bearbeta sin smärta.
– Deras behov av att samtala är speciellt. Dels är det ett stort trauma att förlora sitt barn, dels är det ovanligt. Ens barn ska inte gå bort före en själv. Det finns någonting djupt overkligt med det.

Många människor som förlorat en närstående mår bättre av att dela sina upplevelser och sin sorg med andra i samma situation. Svenska kyrkan i Katrineholm erbjuder sedan tidigare samtal i sorggrupper för personer som mist sin make eller maka eller är anhöriga till en person som tagit sitt liv. Men det är inte självklart att de som förlorat sitt barn skulle känna sig hemma i dessa sammanhang, resonerade kyrkan.
Småbarnsföräldrar i sorg har generellt bättre möjligheter att finna stöd i sin sorg i kretsen av jämnåriga, familj, vänner och i olika forum på nätet. Nävertorpskyrkan kompletterar det med samtalsstöd riktat även till dem vars barn gått bort i tonåren eller som vuxna. 

– Vi kom upp med idén bland annat då vi i samband med begravningar kunde se att äldre föräldrar lätt faller mellan stolarna.
Prästen Ledfelt leder dessa grupper med stöd av volontären Susanne Lindh, själavårdare som annars arbetar som församlingsassistent i Bettna. De välkomnar, förklarar förutsättningarna och startar samtalen när de ofta anspända deltagarna möter varandra första gångerna. Därefter tar Ledfelt och Lindh vanligtvis ett steg bakåt.
De är möjliggörare, som Ledfelt säger. Det är deltagarna som utför arbetet – genom att berätta. 
Om sina respektive barn, från vaggan genom uppväxten till hens liv som vuxen. Om barnets sjukdom, kanske. Om döden, absolut, och allt det som därefter följer: chock, ilska, skuld, övergivenhet. 

Men de pratar också om sätt att andas i sorgen och hitta vägar ut.
– Det är oerhört läkande att få berätta för någon som förstår. Jag har varit präst i 20 år och har begravt många människor. Men jag förstår inte, jag har ju inte begravt ett eget barn.
Ledfelts erfarenhet är att gruppsamtalen är djupt meningsfulla och till hjälp för deltagarna att gå vidare. Även hon själv som medmänniska och präst påverkas.
– Jag lär mig oerhört mycket om människors överväldigande styrka och klokskap. Att våga möta okända människor i grupp, lägga hela sitt hjärta på bordet men i en så skör situation samtidigt vara ett stöd för andra … det är något oerhört vackert.