Av jord Àr vi komna. Till jord ska vi Äter bli.
Det Àr av intet tröst för den mamma eller pappa som förlorar ett Àlskat barn. SÄ hÀr diktar en mamma till sin enda son:
âI drömmen kom du till mig
Lade ditt huvud pÄ mitt bröst
Mamma, dé é lugnt, sa du med varm röst
Lade dig att sova pÄ mitt hjÀrta, sÄ varmt och tryggt
Jag kÀnner din vÀrme dÀr Ànnu
Kom du till mig i drömmen för att ta farvÀl, för att lugna mig
dÄ du gick din vÀg?
Det var ju dÄ, precis dÄ, du försvann in i medvetslöshetens land,
och du kom aldrig tillbaka merâ.
â Jag tror inte att man nĂ„gonsin kommer över en sĂ„dan förlust, men man kan komma igenom den. Med tiden sker en lĂ€keprocess. Man kan bli glad igen. Man kan leva igen. Men det finns ett före och ett efter vid ett barns död, absolut.
Det sÀger Ninni Ledfelt, prÀst i Katrineholmsbygdens församling, och öppnar till ett rum dÀr höstljuset faller in i församlingshemmet.
âSamtal pĂ„gĂ„râ, stĂ„r det pĂ„ ett hjĂ€rtformat anslag pĂ„ dörren. Det Ă€r hĂ€r NĂ€vertorpskyrkans sorggrupper för mammor och pappor samlas för att bearbeta sin smĂ€rta.
â Deras behov av att samtala Ă€r speciellt. Dels Ă€r det ett stort trauma att förlora sitt barn, dels Ă€r det ovanligt. Ens barn ska inte gĂ„ bort före en sjĂ€lv. Det finns nĂ„gonting djupt overkligt med det.
MÄnga mÀnniskor som förlorat en nÀrstÄende mÄr bÀttre av att dela sina upplevelser och sin sorg med andra i samma situation. Svenska kyrkan i Katrineholm erbjuder sedan tidigare samtal i sorggrupper för personer som mist sin make eller maka eller Àr anhöriga till en person som tagit sitt liv. Men det Àr inte sjÀlvklart att de som förlorat sitt barn skulle kÀnna sig hemma i dessa sammanhang, resonerade kyrkan.
SmÄbarnsförÀldrar i sorg har generellt bÀttre möjligheter att finna stöd i sin sorg i kretsen av jÀmnÄriga, familj, vÀnner och i olika forum pÄ nÀtet. NÀvertorpskyrkan kompletterar det med samtalsstöd riktat Àven till dem vars barn gÄtt bort i tonÄren eller som vuxna.
â Vi kom upp med idĂ©n bland annat dĂ„ vi i samband med begravningar kunde se att Ă€ldre förĂ€ldrar lĂ€tt faller mellan stolarna.
PrÀsten Ledfelt leder dessa grupper med stöd av volontÀren Susanne Lindh, sjÀlavÄrdare som annars arbetar som församlingsassistent i Bettna. De vÀlkomnar, förklarar förutsÀttningarna och startar samtalen nÀr de ofta anspÀnda deltagarna möter varandra första gÄngerna. DÀrefter tar Ledfelt och Lindh vanligtvis ett steg bakÄt.
De Ă€r möjliggörare, som Ledfelt sĂ€ger. Det Ă€r deltagarna som utför arbetet â genom att berĂ€tta.
Om sina respektive barn, frÄn vaggan genom uppvÀxten till hens liv som vuxen. Om barnets sjukdom, kanske. Om döden, absolut, och allt det som dÀrefter följer: chock, ilska, skuld, övergivenhet.
Men de pratar ocksÄ om sÀtt att andas i sorgen och hitta vÀgar ut.
â Det Ă€r oerhört lĂ€kande att fĂ„ berĂ€tta för nĂ„gon som förstĂ„r. Jag har varit prĂ€st i 20 Ă„r och har begravt mĂ„nga mĂ€nniskor. Men jag förstĂ„r inte, jag har ju inte begravt ett eget barn.
Ledfelts erfarenhet Ă€r att gruppsamtalen Ă€r djupt meningsfulla och till hjĂ€lp för deltagarna att gĂ„ vidare. Ăven hon sjĂ€lv som medmĂ€nniska och prĂ€st pĂ„verkas.
â Jag lĂ€r mig oerhört mycket om mĂ€nniskors övervĂ€ldigande styrka och klokskap. Att vĂ„ga möta okĂ€nda mĂ€nniskor i grupp, lĂ€gga hela sitt hjĂ€rta pĂ„ bordet men i en sĂ„ skör situation samtidigt vara ett stöd för andra ⊠det Ă€r nĂ„got oerhört vackert.