Det var den 30 november 1939 som Finland anfölls av sitt grannland Sovjetunionen. Kriget kom att pågå i drygt tre månader. Vintern var extremt kall och ofta låg temperaturen mellan 20 och 40 minusgrader.
En av de cirka 9 500 svenskarna som frivilligt tjänstgjorde under parollen "Finlands sak är vår" var Katrineholms brandchef Mauritz Ejdervik.
Hans son Anders Ejdervik har kvar sin fars dagboksanteckningar, bilder, medaljer och diplom.
– Jag var inte född när pappa begav sig österut, men jag har växt upp med berättelserna. Jag har hört om bombanfall, bränder och släckningar i sträng kyla. Jag tror inte att pappa överdrev, jag tror att han berättade hur det var. För mig är minnena fortfarande skarpa.
När Mauritz Ejdervik anmälde sig som frivillig skulle han snart fylla 50 år. Han förde befäl över en svensk brandkårsstyrka i Hangö, Finlands sydligaste stad.
– Hans anteckningar berättar om ett terrorkrig som hade civilbefolkningen som måltavla.
Om resan till Finland berättar Mauritz Ejdervik i dagboken: "En gnistrande kall och klar februaridag 1940 startade det finska statsflygplanet Sampo medförande 1:a avdelningen av 'Svenska Brandkåren'. När flygplanet lämnade den svenska kusten bakom sig, hade det redan börjat skymma. Helt spontant blottade vi svenske brandmän våra huvuden och sången 'Du gamla du fria, du fjällhöga nord…' tonade ut i rymden. Aldrig tidigare hade jag fullt förstått innebörden av denna sång. Nu förstod jag densamma. Jag förstår den fortfarande".
Den 9 februari 1940 var det 26 grader kallt i Hangö. Om dagens fjärde flyglarm skriver Mauritz Ejdervik:
"KL 16.00 hördes motorsurr uppe i luften. Vår värdinna skrek 'Fort, fort ned i skyddsrummet'. Anfallet kom norrifrån och skedde så blixtsnabbt att flyglarm kom först sedan bomberna fallit. Hela skyddsrummet skakade och av lufttrycket pressades vi ned på knä. Strax efter anfallet inkom meddelande till mej att eldsvåda utbrutit några 100-tal meter söder om vår förläggning. Så fort motorsurret upphört ryckte vi ut med den nu reparerade brandbilen samt hela styrkan under mitt befäl.
En fullträff hade inträngt i ett boningshus och huset var fullständigt övertänt vid vår ankomst. Väggarna hade tryckts ihop".
Så fortsätter dagboksanteckningarna med flyglarm, bombningar och släckningar.
Den 18 februari skriver Ejdervik: "Kl 1.58 Luftlarm. Kl 2.04 utryckning. Bombfällning. En 250 kg:s sprängbomb briserade c:a 35-40 met från vår brandvagn. Gatan blev uppriven. En kuslig upplevelse! Här må antecknas att samtliga brandmän med en mun förklarade att det var Guds skyddande hand som bevarade oss denna gång…".
Dagens anteckningar avslutas med "Vi äro mycket trötta".
Den 13 mars 1940 tvingades Finland att gå med på fred och avstå en del strategiska landområden. Anders Ejdervik kommer ihåg sin pappas berättelse från själva överlämnandet av Hangö till Sovjetunionen.
– När den ryska styrkan rullar in i Hangö är pappa och hans brandmän fortfarande kvar. Ryssarna gör halt och deras befälhavare går fram till pappa. Han pekar bistert på klockan. Hangö skulle var helt tomt vid den tidpunkten. Pappa tar fram sin klocka och de jämför. Ryssen tar ett steg tillbaka och gör honnör. Olika tider i de båda länderna! Under ordnade former rullar den svenska avdelningen ut ur Hangö.
Hela brandkårsstyrkan kom välbehållen hem efter kriget.