Katrineholmaren Emma Dahl varit engagerad i de hemlösa sedan 2011.
– Det började med en hemlös dam i källaren i huset som vi bodde i då. Jag tänkte att polisen måste hjälpa henne så jag ringde efter dem, berättar hon.
Patrullen hämtade kvinnan och flyttade henne från en plats till en annan.
– Från mitt köksfönster kunde jag se att de släppte av henne vid järnvägsstationen.
Emmas första tanke var att det måste vara fel, att det inte kunde stämma. Så hon kontaktade socialjouren.
– Men det fanns ingen hjälp av få. Rådet jag fick var att sparka henne på benet så att hon hamnar på sjukhus. Då tänkte jag att det här går inte. Så här kan det inte få vara.
Snart nog insåg Emma Dahl att kvinnan i källaren inte var den enda hemlösa i Katrineholm. Det fanns fler. Och de blir fler och fler.
– På den tiden, med den här kvinnan, fanns det tre hemlösa. Som mest den här vintern har det varit sju. Sedan är det några som jag inte får tag i, men som jag hör finns.
Emma Dahl delar upp de hemlösa i tre grupper: öppet hemlösa, missbrukare och ungdomar.
– Den nya gruppen är ungdomar, många gånger har de någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. De har varit fosterhemsplacerade och så fyller de 18 och ska de klara sig själva. Men de vet inte hur man gör. De hamnar också på kompisars soffor och har svårt att ta tag i bostadssökandet.
Emma Dahl har främst kontakt med dem som hon kallar öppet hemlösa. Hon möter dem ofta på väg till och från jobbet.
Emma ger dem kläder, en termos fylld med kaffe eller varma koppen, frågar om de behöver något.
– Oftast svarar de "ingenting" för att stoltheten säger att de inte behöver någonting. Istället har jag lärt mig att ställa direkta frågor "Är du varm i din jacka?" eller "är du torr om fötterna i skorna?"
På nätterna är de hemlösa, enligt Emma Dahl, ute och går eller sover i små skrymslen. Emma frågar aldrig var.
– Röjer jag det så pajar jag allt, därför frågar jag inte heller. Jag frågar om de har tak över huvudet.
Stundtals kan det ideella arbetet vara tufft.
– Visst känner jag ganska ofta att jag vill ge upp, att det är meningslöst, men så kommer en kommentar från någon, ett leende eller några snälla ord. Då orkar man lite till, säger Emma Dahl
Kraften hämtar hon också från familjen och vänner.
Via Facebookgruppen Katrineholms hemlösa får Emma Dahl både stöd av andra och indikationer om vem där ute som också kan vara i behov av hjälp.
För att förenkla arbetet, och samtidigt ta det ytterligare ett steg framåt, håller Emma Dahl och fem andra eldsjälar på att bilda en förening.
– Vi vill ha en lokal dit de hemlösa välkomna, dit de kan komma, sitta ner, ta en kopp kaffe och välja ut en ny jacka. Då kanske socialen också skulle kunna komma ner, börja skapa ett förtroende. Kyrkan likaså. Där skulle alla instanser kunna möta de hemlösa på deras plats.
Den generella uppfattningen i Katrineholm har länge varit att det inte finns några hemlösa här. Men Emma Dahl märker att förändringens vindar blåser.
– I höstas blev det en jätteboom i min Facebookgrupp, med 200 nya medlemmar, så jag märker att det börjar förändras. För det finns hemlösa i varenda stad.
Hon tror aldrig att man kan komma ifrån problemet. Men man kan jobba med det, som hon uttrycker saken.
– De är inte mindre människor bara för att de inte har en egen adress. De är inte mindre värda i mina ögon, säger hon.