De senaste två veckorna har USA upplevt en ökning av antalet coronasmittade som hittills saknar motstycke. Över 310 000 människor är i skrivande stund konstaterat smittade och landet står för runt en fjärdedel av alla världens konstaterade fall. I särklass värst är situationen i New York.
Delstaten hade under söndagen 122 000 smittade och 4 159 döda. Mer än hälften av alla smittade och drygt 2 600 döda har konstaterats i New York City. Bara Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Iran och Kina är värre drabbade än åttamiljonersstaden som har kallats virusets nya epicentrum och i amerikanska medier beskrivs som en spökstad.
Mitt i stormens öga befinner sig 21-åriga Emma Heinonen från Katrineholm. Hon arbetar som juristassistent på Manhattan och sitter sedan flera veckor tillbaka isolerad i lägenheten i Brooklyn. Hon beskriver de numera bekanta scenerna med igenbommade butiker och restauranger, mataffärer med tomma hyllor och öde gator.
– Jag tror inte att folk tog det särskilt seriöst till en början när de såg vad som hände i Kina och Europa. Men sedan kom det hit och började spridas fruktansvärt snabbt, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många som bor på en väldigt liten yta. Sedan spred sig paniken snabbt, säger hon.
Delstatens guvernör Andrew M. Cuomo har beordrat stadens befolkning att stanna inne och det råder strikta regler kring hur man ska bete sig när man lämnar hemmet, berättar Emma Heinonen.
– Man ska hålla ett avstånd på två meter, får inte röra vid andra människor och ska alltid bära mask. Alla jag känner har både handskar och ansiktsmask när de går ut. Jag har inte sett någon som gått utan det. Men gatorna är tomma, folk går knappt ut.
För två år sedan följde hon barndomsdrömmen om att bosätta sig i New York och började plugga straffrätt. Förra sommaren tog hon examen och började arbeta som juristassistent på en stor firma på Manhattan. Många vänner och bekanta har blivit av med jobben sedan stora delar av samhället stängts ner. Själv har fått gå med på sänkt lön men har kunnat arbeta vidare hemifrån.
– Jag åkte till jobbet tills de statliga bestämmelserna kom. Min tunnelbana brukar vara helt packad. Folk är tryckta mot väggarna och det går knappt att stå upp. De sista dagarna var vi kanske åtta personer i hela tåget. När man vet hur det brukar se ut känns det fruktansvärt obehagligt, säger hon och fortsätter:
– Jag känner mig ändå väldigt tacksam som fått behålla mitt jobb.
De två rumskamraterna har sedan länge lämnat staden och åkt hem till sina familjer. Utöver jobb, serier och böcker har hon inte mycket att sysselsätta sig med och längtan efter familjen i Katrineholm är stor. Att ta sig hem är dock inget alternativ. Nästan alla flyg har ställts in och skulle hon komma med ett är det inte säkert att hon, som saknar medborgarskap, släpps tillbaka in i landet.
– Det är jobbigt. Man saknar alltid sin familj när man bor långt ifrån, men det är värre när situationen är som den är nu. Jag försöker prata med dem så ofta jag kan och stämma av så att alla mår bra. Egentligen skulle min mamma ha kommit och hälsat på den här veckan, men hennes resa blev inställd. Jag har inte sett min familj på ett år så det känns förstås jättejobbigt. Men det finns inte så mycket att göra. Jag får bara gilla läget.