– Svenskar är väldigt omtyckta här som arbetstagare. De har ett rykte om sig att vara väldigt glada, trevliga och arbetsamma, berättar Christina Lööf på svenska ambassaden i Oslo.
För sju år sedan flyttade Per Lundin till Oslo.
– Det var en väninna som kom på den briljanta idén att vi skulle göra något med våra liv, säger han.
Sedan gick det fort. På måndagen skickade de in varsin ansökan till bemanningsföretaget Adecco, på fredagen fick de svar, på söndagen kom de till sin nya bostad i Oslo, på måndag började de en truckförarutbildning och på torsdagen, elva dagar efter ansökan, började arbetet på ett lager.
– Jag bytte jobb efter något halvår. Jag fick kontakt med ett företag som rekryterar hälsopersonal och jobbade åt dem i nio månader, på olika vårdinrättningar och i hemtjänsten, berättar Per Lundin som snart är färdig undersköterska.
Han tycker att en stor skillnad mellan Sverige och Norge är ansvarsfördelningen i vården.
– Här i Sverige delegerar de ut mer. I Norge tar man hand om de gamla eller sjuka, man ger inte medicin eller gör omläggningar, det gör sjuksystrarna.
Ofta hör man talas om de höga hyrorna i grannlandet, men det drabbade inte Per Lundin.
– Jag bodde i en trea som kostade 12 000, men då var vi tre som delade. Lönerna är mycket högre.
Det bästa med Norge var öppenheten, tycker han. Det var lätt att lära känna nya människor.
– Jag tycker att Norge är ett av de mest öppna länder man kan vara i. Jag fick fler norska vänner än svenska.
Per Lundin flyttade hem till Sverige på grund av sin hund. Det var bökigt att få tag i hundvakt i Oslo, men han skulle gärna åka tillbaka igen.
Katrineholmaren Pontus Graff jobbar för tillfället på ett lager i Oslo. När han var färdig med utbildningen till rörmokare så började jakten efter en lärlingstjänst.
– Det var extremt svårt, så jag la det på hyllan och åkte till mina vänner i Oslo istället. Inom två veckor hade jag hittat ett jobb, det är en sådan skillnad jämfört med Sverige, berättar han.
I övrigt är det inte mycket som är annorlunda från livet hemma, förutom priserna och språket.
– Det har inte varit svårt att skaffa norska vänner och komma in i sammanhang. Stämpeln "partysvenskar" kanske finns kvar i någon mån, men jag uppfattar mest att vi är uppskattad arbetskraft. Planen nu är väl att vara kvar i åtminstone ett år och spara lite pengar. Vilket för övrigt inte är så lätt som många tror. Att leva här kostar en del.