En kvinna i Katrineholms historia som vi vet förhållandevis lite om är restauratrisen Hanna Andersson. Detta faktum får dock inte avskräcka oss från att berätta det vi trots allt vet. ”Mamsell Andersson” som hon föredrog att kallas var en kvinna med stort patos, som visste att ta vara på det goda i livet. Hon gjorde ”som hon ville” i ett patriarkat, där kvinnans plats var vid sidan av, eller strax bakom sin herre och make. Äktenskapet var inget för den självständiga Hanna som inte ville ha några andra fingrar än sina egna i de goda affärer hon kom att göra livet igenom.
Vi ska komma ihåg att hon levde i en tid då kvinnor var omyndiga och därmed inte fullvärdiga medborgare. En gift kvinna hade inte rätt att i eget namn stå för en firmateckning och starta egen rörelse. Om det skulle ske var hon tvungen att ha en man som kunde stå för rörelsen för hennes räkning – en så kallad prokurist.
Johanna Sofia (Hanna) Andersson föddes 1845 söder om Stockholm. Vid en ålder av 33 år, 1878, inflyttade hon till Katrineholm och övertog Järnvägshotellet efter dess grundare August Finlöf. Om honom kan även nämnas att han bidrog till att den första större industrin i Katrineholm blev till. År 1876 stod han som medfinansiär till Carl Fredriksson, då denne startade sitt företag Carl Fredrikssons Träförädling AB. Man får förmoda att Finlöf kände Hanna sedan tidigare, för vid övertagandet meddelade han att rörelsen nu övergick till en mångårig medarbetare från restaurangbranschen. Man kan därifrån dra slutsatsen att hon var erfaren inom näringen, vilket också visade sig på det manér på vilket hon skötte sina affärer.
I en uppbördslängd från 1891 kan man utläsa att Hanna Andersson var den i Katrineholm som hade den högsta inkomsten – 7 000 kronor. Därefter kom grosshandlare Kullberg med 4 500 kronor och stationsinspektör Fägerskiöld med 3 577 kronor.
Hanna var fastighetsägare och rådde om flera tomter, varav den på Trädgårdsgatan omfattade hela 10 352 kvm. Där bodde hon i sin vackra, gulmålade villa, som i folkmun gick under benämningen ”Kärleken”. Alldeles i närheten låg två andra, större villor, som kallades ”Tron” och ”Hoppet”. År 1915 skänkte hon sin villa till Katrineholms municipalsamhälle, med villkoret att den skulle användas som uppsamlingshem för mentalt sjuka, som väntade på plats på sinnessjukhus. Ett alternativ var att villan kunde säljas, men att man då för köpeskillingen skulle införskaffa en annan för ändamålet passande byggnad. Då Hanna flyttade från ”Kärleken” bosatte hon sig i en fastighet på Bondegatan.
De styrande i Katrineholm valde alternativet att sälja villan och ny ägare blev Carl Fredrikssons Träförädling AB, som använde den till bostad åt sin disponent H. Dahlin
Hanna Andersson var en social person som tog vara på livets glädjeämnen och bakom hennes runda barm klappade ett varmt hjärta som månade om dem som hade det sämre ställt. Som tidigare nämnts gifte hon sig aldrig, men lär enligt dåtidens byskvaller inte varit främmande för en och annan ”liten affär”, bland annat med grosshandlare Kullberg, som ju var heligt förbunden med sin Josefin. Sanningshalten i detta rykte har nog aldrig kunnat beläggas, men man får förmoda att det gav god näring till viskande samtal på gatorna i det lilla stationssamhället, som på 1890-talet hade några tusen innevånare.
Vid 52 års ålder 1897 lämnade Hanna över stafettpinnen till den skicklige och något excentriske restauratören Leonard Linden. Mellan åren 1895 och 1901 drev Hanna även Flens järnvägshotell.
Det som gör att inte bara vi med historieintresse minns Hanna Andersson är hennes donationer, mest genom fonder. Hon instiftade fonder för en rad olika ändamål, alla med det gemensamt att de syftade till att hjälpa sjuka, fattiga eller människor som på annat sätt hade det svårt i samhället. Katrineholmare i olika ekonomiska svårigheter kan fortfarande söka medel i Hanna Anderssons fonder, som förvaltas av Katrineholms kommun.
Enligt en dödsruna i Katrineholms-Kuriren avled fröken Johanna (Hanna) Andersson i sitt hem den 12 december 1931, i en ålder av 86 år, 6 månader och 5 dagar. Hon sörjdes närmast av systern Hedvig Håkansson och hennes barn, bosatta på annan ort.
Hanna Andersson jordfästes i Katrineholms kyrka torsdagen den 17 december och bisattes i Botkyrka dagen därpå. I dödsannonsen, insatt av systern, meddelas att den avlidnas uttryckliga önskan var att man i stället för hatt hedra henne med blommor skulle lämna kontanta medel till välgörande ändamål. Dessa medel skulle lämnas till pastorsexpeditionen i Katrineholm.
[fakta nr="2"]
I hotell- och restaurangbranschen kan omtanken om andra människor ge en skjuts i karriären. Sarah Lagerbäck på Hotel Statt är liksom Hanna Andersson väldigt social och vill få gästerna att må bra.
Vad tänker du efter att ha läst porträttet av Hanna Andersson?
‒Hon verkade ha varit en väldigt stark personlighet som visste vad hon ville och vart hon ville. Hon verkade genuint bry sig om människor omkring sig, både gäster och behövande. Att donera pengarna hon tjänade tyder på att hon brydde sig om sin omgivning.
På vilka sätt kan du känna igen dig i henne?
‒Det är svårt att bli jämförd med en sådan person som Hanna Andersson, hon känns som ett helgon och ett geni. Det vi har gemensamt är att vi båda sörjer för vår omgivning. Jag sätter alltid andra före mig själv. I vår bransch säljer man upplevelser och det är viktigt att gästerna mår bra, då kommer de tillbaka. Om man sörjer för att gäster och personal mår bra så blir man framgångsrik, det kanske därför är jag har valt den här branschen. Jag gick naturvetenskapliga programmet på gymnasiet men jag ville inte jobba på cellnivå, mer med hela människan.
‒Jag värnar väldigt mycket om Katrineholm och det verkar Hanna Andersson också ha gjort. Jag lever ju här med min familj så det är viktigt för mig att vi bygger ett bra samhälle och att näringslivet går bra. Jag har också ett stort kontaktnät och är social, kanske lite för mycket ibland.
Hur och vad hade du hört talas om henne tidigare?
‒Jag är intresserad av stadens historia och har läst på lite. Min farfar var filatelist och sparade på gamla vykort så jag har sett en del av det gamla Katrineholm och har alltid varit lokalpatriot. Hanna Andersson var så betydelsefull, men har inte synts så mycket. Hon är en känd profil i hotell- och restaurangbranschen.
Om ni hade mötts, vad tror du att ni hade pratat om?
‒ Jag skulle vilja veta mer om hennes yrkesliv, hur servicen var på den tiden och hur rummen såg ut. Sen undrar jag om Hanna kunde prata fritt i olika nätverk, eller om hon var tvungen att ha ett manligt ombud. Jag undrar hur de som byggde skola och sjukhus samverkade för att driva Katrineholm framåt.
Tycker du att samhället är jämställt idag?
‒Även om jag har jobbat i restaurangbranschen i hela mitt liv så har jag aldrig upplevt någon särbehandling för att jag är tjej. Jag har fått ett stort förtroende trots att jag började som ung kvinna, bara 21 år gammal. Det känns som om andra har alltid har trott på mig.
‒För mig betyder jämställdhet att man ska få leva sitt liv som man vill, oavsett vem man är. Det tror jag inte att man helt och fullt kan göra i dag. Det är naturligt för mig att behandla alla lika.
‒ Jag tänker inte att jag som kvinna är mindre värd. I många sammanhang har jag varit den enda kvinnan, men jag har aldrig upplevt att andra har sett ner på mig eller inte lyssnat. Jag skulle aldrig tillåta att det hände i min närhet heller.
‒Om jag levt samtidigt som Hanna Andersson hade jag nog gjort som henne och gått min egen väg. Jag hade inte låtit någon bestämma över mig.
Vad är bäst med att vara kvinna?
‒Det är en svår fråga. Jag är född kvinna och har valt att fortsätta vara det. Jag är tacksam över att ha haft möjligheten att bära mina barn och att jag kan vara förkyld utan att bli utslagen. Annars kan jag göra samma saker som en man.