Göta Margareta Rosén föddes den 10 oktober 1904, som ett av sju barn (vissa källor talar för att de var åtta) till järnvägstjänstemannen Peter Magnus Rosén och hans hustru på Stensättersgatan 2 i Katrineholm. Hemmet bestod av en röd tvåvåningsvilla med namnet Furudal.
Familjen Rosén var inte förmögen, men hörde långt ifrån till den lilla järnvägsknutens mindre bemedlade och föräldrarnas politiska värderingar drog åt det borgerliga hållet. Dottern Göta visste dock vad hon ville och fastnade tidigt i livet för socialdemokratin.
Sedan Göta tagit realen i Katrineholm i slutet av 1910-talet kom hon under ungdomsåren att engagera sig i föreningslivet i hemstaden. Hennes första insats inom ”socialt arbete” bestod i att hon var med och startade scoutrörelsen och att hon var en av pionjärerna för Barnens Dag. Med kvarnägare Claes Lundberg som ledare anordnades festligheter vars inbringade netto bland annat användes till Katrineholms Barnhem.
19 år gammal blev Göta Rosén som yngsta deltagare antagen till den första kursen som genomfördes på Medborgarskolan Fogelstad. Där påverkades hon starkt av kontakten med de framstående kvinnor som fanns i kretsen på Fogelstad. Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin med flera var färgstarka personligheter som enligt Götas egen utsago påverkade hennes kommande yrkesval.
Socialinstitutet blev en naturlig fortsättning på Fogelstadkursen för Göta Rosén. Efter sin examen där kom hon 1931 till Örebro som fältarbetare. År 1942 fick hon tjänst på Socialstyrelsen och 1947 utnämndes hon till dess byråchef. Den som till äventyrs inbillade sig att hon som hög chef skulle slå sig till ro på sin kammare och enbart ägna sig år skrivbordsstrategiska arbetsuppgifter och ledarskap trodde fel. Hon stod hela tiden nära fältarbetet och såg som sin skyldighet att ha kunskap om verkligheten bakom ”pappersfallen”. I en intervju från mitten av 1950-talet nämner hon att de sociala problemen i samhället ändrat karaktär under hennes tid inom yrket. Då hon började möttes hon oftast av den grådaskiga fattigdomen, där familjer, ofta med många barn, led brist på det mesta som var en självklarhet för andra. Då (1957) upplevde hon att det mer var den psykiska pressen som var det stora problemet. Den materiella nöden hade till viss del ersatts av den själsliga. Detta tillstånd slog som så ofta annars hårdast mot barnen. Ett barn med neurotiska föräldrar hade små möjligheter att genomleva sin barn- och ungdomstid med den mentala hälsan intakt. Även barnhemmen hade blivit mer svårskötta än när barnen omhändertogs enbart på grund av fattigdom.
Det var för barnen Göta Roséns hjärta klappade varmast och hon rasade över den rättslöshet de led under. Vem som ville kunde sexuellt utnyttja och ge utlopp för sina aggressioner på dem som var svagare. Föräldrar, lärare, barnhemspersonal och äldre syskon – alla kunde de behandla barnen som de ville. Att det var skadligt, menade Göta Rosén, bevisades av ungdomsbrottsligheten – i nästan alla fall låg en olycklig miljö bakom. Byråchef Rosén var en pionjär då det gällde avskaffandet av aga, något som inte helt hann bli verklighet under hennes yrkesverksamma tid. Men fick uppleva det under sin livstid – skolagan avskaffades den 1 januari 1958 och lagen om förbud mot barnaga skrevs in i föräldrabalken 1979.
Göta Rosén var verksam långt innan sexuella övergrepp på barn började uppmärksammas. I en intervju som gjordes 2003, ett år före hennes hundraårsdag sa hon ”jag visste ju inte att föräldrar kunde hålla på med sina barn. Det var tabu – man pratade inte om det”. Barnaga däremot mötte hon överallt. Om förhållandena på barnhemmen berättade hon: ”Det var ju inte bara en som kunde slå en unge; det var hela personalen. Ungarna var ju inte sams och det var alltid någon som fick aga för det. Det var inte bara av elakhet de slog utan de trodde på aga som uppfostring, att det skulle skapa bra människor.”
Göta Rosén var trogen sin bransch hela sitt yrkesliv och lät sig aldrig trubbas av då det gällde barn som for illa. Hon förknippades ibland med sitt arbete till den grad att man på skämt döpte om Socialstyrelsen till både ”Götaverken” och ”Göta Livgarde”. Under några år i början av 1940-talet var hon som socialdemokrat medlem av riksdagens andra kammare. Hon insåg dock snart att den politiska vägen inte var den rätta för henne och hennes strävan för barnens väl och ve. Beslutsvägarna var alltför snåriga och saker tog för lång tid, ansåg Göta som ville se snabba resultat av sitt arbete, ”barn kan ju dö medan jag sitter i riksdan och ältar”. Således återgick hon till att lägga hela sitt engagemang som hög tjänsteman på Socialstyrelsen och det fortsatte hon med fram till sin pensionering vid årsskiftet 1970/71.
Även om Göta Rosén flyttade från sin barndomsstad redan i unga år, hyste hon livet igenom en varm kärlek till Katrineholm och dess omgivningar. Hon bildade aldrig någon egen familj men umgicks gärna och ofta med sina syskons barn, barnbarn och så småningom barnbarnsbarn. Hon hade även under många år en sommarstuga i Gimgöl, Julita.
Göta Rosén avled i Stockholm den 10 mars 2006, i sitt hundraandra år.
[fakta nr="2"]
Gunilla Magnusson hade gärna velat möta Göta Rosén, inte minst för att kunna berätta om de fortsatta förbättringar som skett för barn i dagens samhälle. Och hon hade gärna pratat utbildningsfrågor med partikamraten:
– Utbildning befrämjar jämställdhet.
Vad tänker du efter att ha läst porträttet av Göta Rosén?
– Det här var verkligen en kvinna med skinn på näsan. Hon drev på, och det i en tid då det nog var tufft att vara kvinna och speciellt när man kom upp sig i hierarkin. Jag har läst att de till en början inte titulerade henne på ett korrekt sätt, att hon inte ansågs vara på samma nivå som männen. Hon var varit otroligt handlingskraftig och gjorde stora insatser för barn och unga, och framförallt mot barnaga. Hon fick igenom ett förbud mot detta på institutioner 30 år innan det blev svensk lag 1979.
– Under sin livstid såg Göta Rosén hela samhället förändras, från fattigsverige till en välfärdsnation. Föräldraförsäkringen, föräldrapenningen, barnbidraget... allt det vi ser som självklart i dag kom under hennes tid.
På vilka sätt kan du känna igen dig i henne?
– Hon levde ju i en helt annan tid. Men likheterna är väl att hon precis som jag var politiskt aktiv socialdemokrat. Vi är båda högskoleutbildade. Jag har också varit högre chef inom statsförvaltningen under 16-18 år. Vi vill båda vara med och göra skillnad för samhället.
– Jag började spela fotboll på 1970-talet och i mitten av 1970-talet började jag som ledare och var med och drog i gång flickfotbollen inom Värmbol. 1990 startade vi DFK Värmbol och jag var dess ordförande under åtta år. Jag var synnerligen aktiv i Värmbol under drygt 25 år. Göta var engagerad för institutionsplacerade barn, barn som tagits från föräldrarna, en utsatt grupp. Flickfotbollen är ett helt annat perspektiv. Men jag tror att idrotten, lagidrotten, är ett bra sätt för tjejer att komma fram och ta för sig. Man får självförtroende och självtillit med sig i bagaget. Jag har sett flera tjejer från fotbollen som fått framträdande positioner.
– Sedan 2001 har jag varit verksam inom politiken och där handlar det om att verka för ett bättre samhälle, skapa förutsättningar för tjejer och killar att komma vidare i sin utveckling. Som ordförande i Viadidaktnämnden ser jag hur viktigt det är att tillhandahålla utbildning på hemmaplan. För att bredda rekryteringen till högre studier är distansstudier en väg.
– Men det finns många olikheter mellan mig och Göta Rosén också. Hon hade ingen egen familj. För mig hade inte yrkeslivet eller karriären varit möjlig på den tiden med en familj parallellt. Och det hade nog inte varit möjligt i dag heller om jag inte haft min man Kurt som delat ansvaret för familjen.
Hade du hört talas om henne tidigare?
– Ja, det hade jag. Jag hade läst några artiklar om henne i samband med hennes 100-årsdag och köpte sedan Lena Näslunds bok "Uppdrag barn" som handlar om hennes livsverk. Det är socialhistoria ur ett barnperspektiv.
Om ni träffades, vad tror du att ni skulle prata om?
– Jag skulle ha velat höra mer om barnavårdsfrågorna, hur hon tänkte när hon skulle ta tag i det och utveckla och förnya. Det skulle vara intressant att höra vad som drev henne och hur hon ser på de här frågorna i dag.
– Vi skulle säkert också prata om integration och om ensamkommande flyktingbarn. Hon ägnade sig åt utsatta barn och vi skulle säkert prata om hur det ser ut för utsatta barn i dag. På Götas tid var det mycket ekonomiska aspekter som låg bakom att mammor inte kunde ta hand om barnen. I dagsläget är det annan problematik, men fortfarande alltför många som lever under fattigdomsgränsen och därför hade det varit roligt att kunna berätta för henne att barnbidraget höjts nu under mars månad och att vi i dag till exempel har ekonomiskt stöd till glasögon för unga och fria läkemedel för barn. Vi skulle säkerligen också tala om utbildning och möjligheten till det livslånga lärandet som finns i dag.
Tycker du att samhället är jämställt idag?
– Det beror på perspektivet och vad du jämför med. Jämfört med andra länder är Sverige ett föregångsland, men vi har mycket kvar att göra. Det är positivt att vi nu i Katrineholms kommun har "heltid som norm", det vill säga att alla i grunden har en heltidsanställning. Det är en viktig jämställdhetsreform. Men det finns fortfarande många utvecklingsområden, som att mammor och pappor inte har ett jämställt uttag av föräldra- och vabdagar. Det riskerar göra att kvinnor får en sämre pension än män.
Vad är bäst med att vara kvinna?
– Jag har aldrig reflekterat över det. Jag har aldrig haft något negativt av att vara kvinna, men inga fördelar heller. Jag har aldrig känt mig diskriminerad eller utsatt för trakasserier, kanske beror det på att jag alltid varit drivande och tagit för mig.
– Att jag har haft möjlighet att utbildat mig. Utbildning befrämjar jämställdhet. Detta hade inte varit möjligt om jag inte haft en så bra support hemifrån i form av min man Kurt.