Flera maskiner är i gång samtidigt. Ångor från den nylagda asfalten stiger sakta upp mot luften och solen gassar över beläggningsarbetarna. En av dem är i färd med att jämna ut den svarta massan, han heter Bo Eriksson och kallas för Ugglan.
- Jag har hållit på med det här i 38 år. Det är tungt, men håller man sig i trim så fungerar det. Jag är en gammal styrkelyftare så det är inga problem, säger Bo Eriksson och skrattar.
Han berättar att han alltid har trivts med jobbet.
- Det är mycket frihet, inte som på en verkstad där man måste stämpla in och ut. Vi får se oss om mycket på vägarna, och arbetsdagarna är aldrig sig lika. Man kör tills asfalten är slut, och det kan dröja långt in på kvällen. Vi måste vara noggranna med allt vi gör, annars märks det tydligt, säger Bo Eriksson.
Allra viktigast är gemenskapen i arbetsgruppen, tycker han.
- Som asfaltsläggare gäller ordspråket "alla för alla". Det är ett jättebra gäng, och ledningen har verkligen satsat mycket på att vi ska trivas. En diva förblir bara diva en enda dag, sedan är han en i gänget och hjälper de andra. Är ett arbetslag färdiga tidigt så hjälper de ett annat som fortfarande har jobb på någon annan plats.
Jobbet är indelat i säsonger. På vintern får asfaltsläggarna betald lön under månaderna januari, februari och mars utan att behöva jobba. Skulle företaget, i detta fall NCC, få extra jobb under denna period så får arbetarna dubbel lön, berättar Bo Eriksson.
- Det är en sorts kompledigt för att vi jobbar så pass mycket under sommaren. Vi kallas för björnarna för att vi går i ide på vintern.