Sanna König, legitimerad djursjukskötare och delägare av Dinvet, listar morgonens patienter på whiteboardtavlan. För bara en timme sedan var tavlan tom.
I ett rum sitter en djurägare och säger hej då till sin fyrbenta familjemedlem som tar sitt sista andetag. I rummet bredvid tar tio nyfödda valpar sitt första andetag.
Den här fredagen ser ut att bli hektisk för teamet på Dinvet i Katrineholm. Djurkliniken specialiserar sig på akutsjukvård och varje morgon vid öppning är whiteboardtavlan som listar dagens patienter tom – men den fylls snabbt på. Efter bara en timme finns ett flertal fall.
– Man vet aldrig hur dagen kommer att se ut och ingen dag är sig den andra lik. Det är ganska spännande, konstaterar ägarna Magda Jaszczak, veterinär, och Sanna König, legitimerad djursjukskötare.
För Magda, som är den enda veterinären på kliniken, blir det ofta långa dagar, ibland 12 timmar eller mer. Det är inte ovanligt inom veterinärbranschen.
– Jag kan inte säga nej till djur som har ont.
Psykisk ohälsa och självmord är vanligare bland veterinärer är i andra yrkesgrupper, visar flera internationella studier. Övertiden sägs vara en orsak men också anstormningen av känslor, samt mängden hat och hot som veterinärer utsätts för. Även i Sverige är det här ett problem. 2019 gjorde fackförbundet Naturvetarna i samarbete med Svenska veterinärförbundet en enkätundersökning av arbetsmiljön inom djursjukvårdsbranschen. Av de veterinärer som svarade uppgav en femtedel att det blivit utsatt för hot i tjänsten.
"Många tänker att vi jobbar med djur, men det kanske bara är fem procent av det vi gör. Mycket av det vi gör handlar om att kommunicera med människor, med djurägarna", säger Magda.
Det faktum att dagarna innehåller många olika känslor gör det inte lättare för psyket. Under ett arbetspass kan Magda och hennes kollegor uppleva sorg nio gånger, men också genuin lycka.
I ett rum står Elin Persson, som är legitimerad djursjukskötare, och förbereder sprutor med allergimedicin. Jag följer med henne in i undersökningsrummet där hunden Molly, ras cavalier, väntar tillsammans med sin matte.
– Dags för lite påfyllnadsdoser, konstaterar Elin.
Molly vet mycket väl vad som väntar, men hon reagerar knappt på sticket. Som allergiker har hon vant sig vid att få sprutor.
– Då var det klart, säger Elin och berättar sedan att jag inte kan följa med och träffa nästa patient. Det rör sig om en avlivning.
Elin Persson, legitimerad djursjukskötare, ska strax träffa hunden Molly som ska få påfyllning av sin allergimedicin.
Där och då när hon berättar det vet hon inte att hon efter avlivningen ska ta emot valpar som fötts med kejsarsnitt och hjälpa dem att ta sitt första andetag. Den här berg- och dalbanan av känslor kan vara svår att tackla psykiskt.
Men enligt Magda pratar man inte så mycket om den psykiska ohälsan bland djursjukvårdspersonal i Sverige, vilket hon tycker är problematiskt. I England, där hon bodde och jobbade förut, är diskussionen mer påtaglig. I snart 18 år har hon arbetat som veterinär. Under de åren har hon förlorat flera branschkollegor i suicid.
– Jag har över 20 kollegor som tagit livet av sig, säger Magda och förklarar att hon mist en kollega varje år, värst var det 2019 med fyra dödsfall under kort tid.
Hon har själv blivit utsatt för hat, främst på nätet. Det har varit djurägare som varit missnöjda och som hängt ut henne och kliniken i olika forum.
– Man pratar mycket om vad djurvård kostar och när det går fel. Det kan vara svårt för oss i branschen om vi får begränsad information från ägarna, om de kommer för sent eller ignorerar symtom. Det är inte som på ett vanligt sjukhus när man kan fråga patienten. Om saker går fel blir det automatiskt veterinärens fel.
Det skapar en rädsla vilket gör att en del inte alltid vågar ta beslut om avlivning även om det är för djurets bästa, berättar hon.
– Man vill inte avliva för att man är rädd för att bli uthängd i sociala medier.
En arbetsdag på Dinvet i Katrineholm kan innehålla både sorg och lycka. Ena stunden avlivning och andra stunden en förlossning. Här förbereder veterinär Magda Jaszczak och Sanna König, djursjukskötare, akut kejsarsnitt på golden retrievern Ella.
Första valpen plockas ut. "Oj, de är stora", konstaterar Magda.
Just priserna är något som ofta diskuteras och kritiseras i sociala medier, säger Magda.
– Vi får betalt för att rädda liv och det kan väcka mycket känslor som att vi inte bryr oss om djuren. Men de känslor jag har för djur kan jag inte köpa mat för. Vi måste ta betalt för att vi gör vårt jobb.
Men hon förstår att det kan komma som en chock för djurägare när de får med sig örondroppar till hunden och fakturan landar på flera tusen kronor. Men i sådana fall rör det sig ofta om jobb som inte syns utåt. Som exempel nämner hon att det kan bero på att hunden haft eller misstänks ha haft antibiotikaresistenta bakterier, vilket då måste hanteras varsamt samt anmälas till länsveterinär.
– Vi är ansvariga för att hantera miljöavfall och ta alla prover. Ur kundens synpunkt gick de till veterinären och fick bara örondroppar. Men för oss kan det innebära att vi får 10 000 kronor i extra kostnader.
Ankie Bankler har precis fått den goda nyheten att Harris, som varit dålig efter att han fått anaplasma - en fästingburen sjukdom, mår bra. Nu får de åka hem.
Finns det något sätt för djurägare att veta vad olika behandlingar kostar?
– Det finns prisuppgifter, vill de ha det kan de få det. Sen finns det försäkringar som täcker en del kostnader.
Finns det en bestämd prissättning inom branschen eller bestämmer ni själva?
– Nej, det är individuellt. Vi kan bestämma själva men det handlar om att vi inte ska gå minus, men ibland händer det att vi gör det.
Så det kan skilja mycket mellan olika kliniker?
– Ja, det kan det göra.
På operationsbordet ligger golden retrievern Ella. Hon ska bli mamma för första gången, men kroppen har börjat säga ifrån och det är inte säkert att hon kommer klara förlossningen på egen hand utan att riskera sitt och valparnas liv. Det får bli akut kejsarsnitt.
En efter en plockar Magda ut valparna som sedan tas om hand i rummet bredvid. Det är många valpar. Fler personal får rycka in för att hjälpa till.
Till slut står åtta anställda runt bordet och gnuggar valparna och suger ut slem.
– Vi suger ut slem som mamman annars skulle slicka bort för att stimulera valparna, säger Elin.
Snart hörs första skriket. Ett gott tecken. Jag kan räkna till tio levande valpar. I magen låg det elva stycken, men en var dödfödd.
Det krävs många händer för att hantera tio valpar. Samarbete är viktigt. "Ibland har vi ingen som kan vara i receptionen för att alla behövs, som här", säger Magda.
Magda, Sanna, Elin och deras kollegor kan nu glädja sig åt att de lyckats rädda livet på Ella och tio av hennes valpar. Vad som väntar mer under dagen återstår att se. Kanske går eftermiddagen mer i sorgens tecken.
– Varje dag måste vi ta beslut om livet. Lider de, kan vi operera, kommer det att hjälpa eller är det för mycket? Då har vi hela familjer att ta hand om, säger Magda.
Du har själv aldrig funderat på att sluta?
– Nej, inte längre. Att komma till Sverige räddade mitt jobb efter att ha drabbats av utbrändhet i England. Nu har jag också en egen klinik, vilket gör att jag själv kan styra över hur jag ska jobba. Jag älskar att jobba, och sen vi startade Dinvet har det blivit roligare.