Sulfatfabriken i Värmbol i början av 1920-talet.
År 1872 startades i Värmbol det som troligen var Sveriges första sulfatfabrik.
Fabriksbyggnaden uppfördes invid en smal passage av Nyköpingsåns flöde österut, mot havet. Det smala noret gjorde att vattnet strömmade friskt och att platsen var idealisk för vattenkraft. Samma år bildades Wermbohls Fabriks AB, vars aktiestock främst kom att ägas av familjen Lewenhaupt på Claestorp.
Fabriken var inte den första industrin i grannskapet, redan 1632 anlades ett järnbruk vid Krämbol, en kilometer västerut. Detta var dock nedlagt vid tiden för sulfatfabrikens uppstart.
Råvaror till, och massa från Värmbol, lossades och lastades vid Stettins grusgrop cirka två kilometer rakt norrut från fabriken. De första tio åren sköttes transporterna med hjälp av häst- och oxforor.
Våren 1882 erhöll bolaget landshövdingeämbetets tillstånd att anlägga en rälsbana över landsvägen invid Stettin. Rälsbygget, som utfördes i bolagets egen regi och med egen arbetskraft, lär ha stått klar samma år. Vagnarna tillverkades till en viss del av egen personal, men järnhjul och axlar levererades från Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm.
De första åren drogs vagnarna av oxar och hästar, men i januari 1889 tillkännagav bolaget att banan skulle trafikeras av en mindre ångvagn med sakta fart, samt att till vägfarandes skydd en vakt anställtas för att medelst signalering varsko när ångvagnen var i antågande.
År 1888 elektrifierades fabriken i Värmbol och tre år senare antog man Aseas anbud beträffade kontaktledning och lok för industrispåret till Stettin. Priset var satt till 7 500 kronor totalt.
Runt jul 1891 levererades elloket från Västerås och kontaktledningen stod klar strax efter. Den nya anläggningens funktion blev dock en besvikelse och vid fabriken var man mycket besviken och vägrade godta affären. Från Aseas sida menade man dock att det inte var deras produkt det var fel på, utan att det var den av industriarbetarna anlagda rälsen som hade svåra brister.
Provtur med det första elloket, eller elektrolokomotivet som det kallades, 1891 eller 1892. Föraren är K.E. Ryman, montör på Asea.
Efter en lång rättslig kamp om ansvarsfrågan skedde i januari 1893 en förlikning mellan parterna.
Det första, bristfälliga, loket ersattes med ett annat, som av allt att döma inte heller blev någon varaktig succé. Enligt bokföringen inköpte man 1897 reservdelar till ånglok, vilket tyder på att det gamla ångloket skulle rustas upp och åter tas till heder. Begreppet “lokfel” som med jämna mellanrum ropas ut på järnvägsstationerna i dag, var en aktualitet redan i slutet av 1800-talet.
I samband med första världskriget köptes bolaget upp av Holmens Bruk, som drev det vidare till 1940, då nästa krig stod i tur att försvåra exporten av bolagets produkter. Driften stoppade den 15 juni 1940. Situationen för de friställda blev i många fall svår, med nödhjälpsarbete som enda möjligheten till försörjning.
Nästa epok i Värmbolsfabrikens historia startade 1941 då verksamhet med hampaberedning startade. Av den färdiga produkten tillverkades rep, snören och garn.
År 1953 var det dags för dags för ny ägare och inriktning igen, då Byggfackens Central AB köpte fabriken och startade skåp- och fönstertillverkning. Det varade i nästan 30 år, men i början av 1980-talet var fabriksepoken över och cirka 140 anställda fick söka nya försörjningskällor.
Numera rymmer lokalerna mindre verksamheter, både kommunala och privata.