— Vi tycker att Auschwitz ofta framställs som en absurd plats och möts ibland av kommentaren "Det här går inte att förstå". Men vi måste förstå vad som hände om vi ska kunna dra lärdomar av det. Jag ser Auschwitz som raka motsatsen till det demokratiska samhälle som vi alla eftersträvar.
När besökte du själv Auschwitz första gången?
— Det var våren 2008 och jag blev psykologiskt helt knockad av platsen. Det är först när man besöker Auschwitz som man förstår hur utstuderad Förintelsen var. Efter besöket blev jag nästan besatt både av Auschwitz och av att försöka förstå de händelser som föregick Förintelsen. Auschwitz uppstod ju inte ur tomma intet. Det är mycket som måste ske i ett samhälle innan man når så långt.
Du gör resor till Auschwitz med både skolungdomar och vuxna. Hur förbereder man sig för en sån resa?
— Det är bra om man är relativt påläst i förväg. Annars är det lätt att man bara hamnar i en känslomässig chock och inte lär sig så mycket av besöket.
Rubriken i kväll är "Hur möter man Auschwitz 2013?". Vad är ditt eget svar på den frågan?
— Det beror väldigt mycket på vilken person man är. En del möter Auschwitz med historiska glasögon, andra mer känslomässigt. Men vår kunskap om Auschwitz har definitivt medfört att vi fått varningsklockor för senare skeenden i historien; till exempel har FN insett att de måste ingripa i områden tidigt för att förhindra folkmord. Men det finns också mellanmänskliga kunskaper att dra. Det handlar om hur vi ska bete oss mot andra människor, särskilt de som har annan hudfärg, religion och värderingar än vi själva. Jag tycker att det Auschwitz kan lära eftervärlden är tolerans.