Rättighetslagen LSS var föremål för översyn senast i fjol.
– Skriv ingen snyfthistoria. Jag är förbannad.
Det säger kvinnans gode man över en pärm proppad med utlåtanden och korrespondens. Däri ryms även ett års kamp mot vård- och omsorgsnämnden.
Kampen är komplex men målet enkelt: att den unga kvinnan ska få leva ett så bra och utvecklande liv som möjligt.
– Men allt i handläggarnas agerande tycks bygga på att de inte vill förstå vad det handlar om, säger gode mannen.
Kvinnan har en grav funktionsnedsättning inom dövblindområdet. Den är följden av en hjärnskada hon fick som spädbarn. Hon är nu i 20-årsåldern och har varit i gode mannens vård hela sitt liv.
Kvinnan kommunicerar endast med ljud och kroppsspråk, och är beroende av assistans dygnet runt. Funktionsnedsättningen ställer stora krav på specialistkunskap hos omgivningen.
Den kommunala grundsärskolan har inte haft den. Därför har kvinnan fram till i somras gått i en specialskola.
– Där har hon utvecklats enormt.
Kvinnan har rätt till bostad med särskild service samt till daglig verksamhet. Detta ansökte gode mannen om i höstas, så att kvinnan i god tid inför skolavslutningen skulle beviljas en insats.
Ansökan gällde en placering på Mo gård i Nyköping. Få om ens någon annan instans klarar att möta kvinnans behov. På det pekar utlåtanden från bland annat Specialpedagogiska skolmyndigheten, samt regionens dövblindteam och habiliteringsmottagning.
Vård- och omsorgsnämnden beviljade insatsen. Men sa nej till Mo gård.
– Endast om det föreligger särskilda skäl får kommunen ge insatsen i annan kommun. Utgångspunkten måste vara att kommunmedborgarna ges möjlighet att faktiskt bo där de har sin anknytning, kommenterar Susanna Kullman, ansvarig chef för handläggningen, i ett mejl till tidningen.
Beslutet, menar gode mannen, bygger på oförstånd och ovilja att skaffa en rättvisande bild av kvinnans aktuella behov.
– Trots att jag lämnat in all aktuell dokumentation har man utgått från åtta år gamla uppgifter, säger hon kritiskt.
Nämnden har krav på sig att hålla nere kostnaderna. En plats på Mo gård skulle kosta kommunen miljonbelopp varje år, vilket fått gode mannen att undra om plånboken styrt beslutet. Det tillbakavisar nämnden.
Beslutet överklagades. Förvaltningsrätten avslog klagomålet, eftersom det då inte fanns en placering att pröva kommunens insatser mot.
– Rätten kunde därför bara gå på kommunens löften om en insats utifrån de dokumenterade behoven.
Kvinnan har därefter erbjudits plats på ordinärt gruppboende och i dagverksamhet. Dessa ska anpassas efter hennes behov, försäkrar kommunen. Det är en utopi, bedömer gode mannen.
– Det krävs jättemycket i fråga om antal personal, vilken kompetens de har, fortbildning och stödfunktioner. Boendet behöver vara särskilt anpassat. Dagverksamheten måste ha en dövblindpedagogik och erbjuda behovsanpassad sysselsättning.
Kommunen är skyldig att erbjuda ett boende inom tre månader. Enligt domen skulle 20-åringen ha fått sin insats för fyra månader sedan. Fortfarande lever hon i limbo.
Hoppet om Mo gård lever kvar, men de anhöriga avfärdar inte en annan lösning. Alltjämt kräver de att kommunen först visar hur kvinnans behov ska förverkligas.
Gode mannen upplever att ansvariga handläggare förbisett kvinnans rätt till inflytande över sitt stöd.
– Om de gör så här mot henne, vad gör de då mot alla dem som inte har någon som för deras talan och bevakar deras rättigheter?