Att flyktingboendet öppnade och gav plats för över hundra flyktingar var en stor sak för det lilla samhället. Men en grupp ortsbor lyckades med sitt engagemang vända rädsla till acceptans. Och i dag är det många som saknar tiden då flyktingarna gav liv och rörelse i Hävla.
Margareta Olsson är en av konferensanläggningens närmaste grannar. Hon och hennes man hade varit bortresta på semester under hösten 2013. När de återkom var det till ett helt annat Hävla än det som de lämnat bara någon vecka tidigare.
‒Plötsligt var det jättemycket folk överallt, men vi hade inte fått veta någonting, säger hon.
Efter ett par veckor höll Migrationsverket, tillsammans med kommunen och de ansvariga för boendet Kenoro Camp, ett informationsmöte för ortsborna och förklarade det akuta läge som gjort att man beslutat att öppna verksamheten så snabbt.
‒Det var några stycken som var väldigt negativa och ifrågasatte varför det här skulle placeras just i Hävla, berättar hon.
Men Margareta och flera andra valde en annan väg och bestämde sig för att engagera sig och försöka göra det bästa av situationen. En av dem var Anna Samuelsson.
‒För varje negativ kommentar på mötet bestämde jag mig för att säga en positiv, berättar hon.
Först startades en syjunta för kvinnor och barn på boendet.
‒ Vi kunde ju inte prata med varandra. Men det gick bra med teckenspråk, berättar Ulla Köhler, en av de ortsbor som deltog i syjuntan.
Förutom handarbete anordnades pyssel för barnen.
‒Mammorna tyckte det var lika roligt som barnen. Vi gjorde pyssel till jul och påsk, barnen målade bilder och vi ordnade vernissage för deras föräldrar. Och vi övade språk på ett väldigt naturligt sätt, berättar Margareta.
En aktivitet följdes snart av nya, och fler blev engagerade i de olika aktiviteterna.
‒Jag fick ju en massa nya grannar, så jag ville lära känna dem, så enkelt var det nog, förklarar Merja Stjärnborg, närboende, som snart började hålla i simskola för barnen nere vid sjön.
Barnen fick lära sig att aldrig gå till sjön utan någon vuxen.
‒Till slut började ju barnen komma till oss och fråga när vi kunde gå och bada, berättar Merja, som också ordnade barnteaterföreställningar för alla barn på orten.
Det anordnades insamlingar av kläder som skänktes till flyktingarna. Det ordnades våffelfest, påskfest och världens matfest, det var musikkvällar och språkcirklar. Och när orten höll traditionellt valborgsfirande var det flyktingarna som höll i kaffeserveringen. Den gången fick också den sedvanliga tipspromenaden en ny utformning – alla frågor hade översatts även till arabiska.
‒Vi ordnade barngymnastik både för ortens barn och flyktingbarnen, berättar Anna Samuelsson, som också hade sina egna barn med i gruppen.
‒De går på en skola där det inte finns några utländska elever, så jag tyckte det var bra att de fick lära sig om andra kulturer. Barnen kunde inte prata med varandra, men de lekte ändå. De cyklade, spelade fotboll och lekte kurragömma, berättar hon.
Fotbollsklubben Hävla SK inledde också ett samarbete med boendet, och kunde med hjälp av förstärkning av spelare från flyktingboendet få ihop lag till alla matcher.
‒Det var jäkligt roligt, de kom bra in i gänget och alla i laget var positiva till dem. Och det var väldigt bra att ha dem, för de räddade oss vissa matcher när vi hade ont om folk, säger Martin Wärn, eldsjäl i Hävla SK.
Men allt var inte problemfritt. Ibland blev det konflikter mellan de boende. Det var också ökade problem med nedskräpning.
‒Men då tog vi upp det, och gjorde skräpplockning till en aktivitet. Och vi förklarade att vi blev väldigt ledsna när de inte respekterade oss. Jag ska inte säga att det blev bra till hundra procent, men det blev mycket bättre, säger Margareta.
I samvaron med flyktingarna tog Margareta varje tillfälle att berätta om svenska lagar, både skrivna och oskrivna. Som vikten av att komma i tid till språkcirklarna.
‒Om man känner varandra och möter andra med respekt, så funkar det att prata på det sättet. Och ibland måste man vara rakt på sak, menar hon.
Vartefter boendet gradvis tömdes på flyktingar tunnade aktiviteterna också ut. När det till sist stängdes skedde det utan någon officiell information till ortsborna om orsaken.
Och trots alla otaliga aktiviteter som Hävlaborna gjorde för flyktingarna på orten har de aldrig fått något tack, från vare sig boendet, kommunen eller Migrationsverket.
‒Flyktingarna har ju varit glada för det som vi gjort. Och man gör ju inte det här för att få tack. Det har aldrig varit drivkraften. Men jag tycker att kommunen kunde ha varit lite mer intresserad av det vi gjorde, säger Margareta.
För en liten ort som Hävla var det en stor sak när det plötsligt kom så många nya människor. Men det fåtalet negativa röster som höjdes när flyktingboendet kom – de tystnade med tiden, upplever Margareta och flera med henne.
‒Innan var det många som var oroliga för hur det skulle bli. Men i efterhand tror jag inte det var några som var negativa, säger Martin Wärn.
Många av de engagerade har också fått vänner från världens alla hörn.
‒Det var unga mammor som kom med sina barn. De brinner man ju lite extra för. Och de har jag fortfarande kontakt med, berättar Anna Samuelsson.
Men de har också fått andra saker med sig.
‒Jag har lärt mig mycket praktiskt, om hur man söker bidrag och arrangerar saker, säger Merja Stjärnborg.
‒Jag tycker det har varit väldigt givande att kunna göra en sådan här sak för människor, säger Anna Samuelsson.
‒Jag tycker att jag är annan människa nu. Jag har fått en djupare insikt i hur det är att vara flykting. Jag tror det tillförde mycket gott till oss att vi fick det här flyktingboendet hit till Hävla, säger Margareta.
När Migrationsverket summerar tiden med flyktingboendet framhålls samarbetet med lokalbefolkningen.
‒Det har fungerat fantastiskt fint. Det har varit ett enormt engagemang och en bra inställning till de nyanlända, säger Caroline Hejnered, chef för Migrationsverkets region Öst.
‒Min uppfattning överlag är att man på mindre orter är otroligt kloka. De är rädda för förändring i början, men jättekloka när de ser att det innebär fler som åker med bussarna och ett bättre underlag för samhällsservice, säger hon.
Efter stängningen av boendet har Hävla återgått till stillheten som rådde innan flyktingarna kom till byn.
Anläggningen är öppen för turister, men när KK besöker boendet är det bara en handfull lägenheter som är bebodda, och hela huslängor står helt tomma.
Fotbollslaget finns inte kvar. Utan förstärkningen från flyktingboendet fanns det inte spelare nog för ett lag.
‒Det var även andra spelare som slutade, så det fanns flera orsaker, säger Martin Wärn.
Butiken har visserligen öppnats igen, med café och cykelverkstad i samma hus. Men många av de ortsbor som var aktiva kring boendet tycker ändå att det blivit tyst och tråkigt sedan flyktingarna lämnade Hävla.
‒Det var hålligång hela tiden, på ett positivt sätt. Alla var glada och hejade när de gick förbi. Jag tycker att det var tråkigt när de flyttade, säger Martin Wärn.
‒Det var en positiv tid, och det blev enormt tyst när de försvann, säger Ulla Köhler och Merja Stjärnborg delar samma uppfattning.
‒Många av de äldre tycker att det är tråkigt att det är så få barn här nu, säger Margareta.