Det är tisdagsmorgon på IAF, klockan har just slagit 09.00 och dagens väntade besök från Riksrevisionen har precis kommit. Egentligen skulle gruppen ha dykt upp för en timma sedan, men de planerna grusades av tågkrångel. Det hör till vardagen på myndigheten där två tredjedelar av personalstyrkan pendlar och man är luttrad. Inte minst efter kalla snörika vinter.
Gunilla Wandemo är ställföreträdande generaldirektör på IAF och säger att SJ:s förseningar och inställda tåg är ett jätteproblem.
- Det drabbar våra medarbetare, men även myndigheten. Vi har tillsyn över arbetslöshetskassorna och Arbetsförmedlingens handläggning och gör granskningsbesök. Vi har ibland svårt att leva upp till vårt uppdrag på grund av det här och det är inte alltid som telefonkonferenser kan ersätta fysiska möten.
En trio som vet hur det är att stå på en iskall perrong i gryningen utan den blekaste aning om när tåg eller ersättningbuss dyker upp är IAF-anställda Charlotta Ekeström från Örebro och Elisabeth Permvall och Jenny Gustafsson från Norrköping. De är eniga om att det största irritationsmomentet är den ständigt bristfälliga informationen. Att inte veta om man kan lita på att tåget går i tid och hur länge man ska behöva vänta om det ställs in.
- Det här skapar en väldig stress. Nu har vi en förstående arbetsgivare och förmånen att ha flextid, men måste ändå jobba in den tiden. Jag hade inte kunnat jobba här om jag hade barn som behövde lämnas och hämtas på dagis, säger Elisabeth Permvall.
Läs mer i torsdagens Katrineholms-Kuriren