Katrineholmsbygdens församling tilldelas 200000 kronor från regeringens satsning på att stärka arbetet med flyktingsituationen. Pengarna ger diakon Birgit Ahlgren möjlighet att jobba helhjärtat med dessa frågor resten av året.
Norrbottningen Birgit Ahlgren vigdes till diakon redan 1984, men har jobbat inom psykiatrin, med ungdomar, dementa, relationsvåld och som familjerådgivare sedan dess. Först för 2,5 år sedan flyttade hon med sin man till Katrineholm för att komma närmare barn och syskon i Sörmland och börja jobba som diakon.
I Katrineholmsbygdens församling har hon hjälpt människor med olika bakgrund.
‒I dag lever många i utanförskap och fattigdom, både "gammelsvenskar" och nysvenskar.
Hösten 2015, när den stora strömmen av flyktingar kom, handlade mycket om att ge dem varma kläder. I dag har många en ganska ordnad tillvaro, men behöver hjälp med andra saker.
‒Vi hjälper till med myndighetskontakter, vården, banken och kontakt med Rådgivningsbyrån i Stockholm som har advokater som hjälper flyktingar med deras ärenden.
Birgit Ahlgren säger att kyrkans samarbete med kommun, landsting och myndigheter fungerar bra, men att kyrkan fungerar som en extra resurs. Många asylsökande får vänta länge på besked om uppehållstillstånd. En väntan som kan vara fylld av oro och tristess.
‒Vi försöker stimulera dem till att gå till språkgrupper och lära sig svenska. Vi vill få dem att förstå att det är det bästa sättet att integreras i samhället. Vi försöker också förbereda dem på att de kanske inte kommer att få uppehållstillstånd. Det är det viktigaste och svåraste, att ge psykosocialt stöd till dem som får avslag. De menar ofta att de inte kan återvända. De får inte längre några pengar och går under jorden.
Birgit Ahlgren är kritisk till hur kedjan för asylsökande fungerar.
‒Den känns inte human. Ofta förstår man inte avslagen. Det kan bli olika beslut trots liknande ärenden. Det är ett konstigt system.
Skillnaden mellan att jobba med flyktingar och andra människor är inte så stor, menar Birgit Ahlgren.
‒Mycket är likt. Det handlar om att sätta ord på sina känslor och hitta egna lösningar för sitt liv. Skillnaden är att flyktingarna inte kan bestämma om de ska vara kvar i Sverige eller inte. De lever i ovisshet.