Medierapporteringen kan handla om allvarliga fall där barn farit illa och där socialtjänsten får stå till svars för sitt agerande. Om sekretessen tillåter någon sådan replik, vill säga. Och i arbetsmiljödebatten skildras kriser såsom personalbrist och en tung jobbörda. Allt sammantaget spiller över i stereotyper som är svåra att tvätta bort, säger anställda på socialförvaltningen.
– I allmänhet har många en förutfattad åsikt om oss. Det känns ungefär som att antingen gör vi alldeles för lite, eller motsatt, att vi är elaka som tar ifrån vårdnadshavare deras barn, säger Maria von Willigerode, en av de socialsekreterare på utredningsenheten för barn och unga vuxna som fått nog av den kritiska undertonen.
Vissa av dem har arbetat inom yrket i närmare tio år, medan andra är pinfärska i branschen. På flera sätt delar de erfarenheten av omgivningens fördomar.
– En typisk fråga är: "Hur orkar du med jobbet egentligen?". Men jag känner mig oftare upplyft efter en arbetsdag, snarare än nedsänkt, säger Jessica Karlsson, socialsekreterare sedan ett halvår tillbaka.
Något annat som gruppen instämmer i är viljan att nyansera den negativa föreställningen om socialtjänsten. Socialsekreterarna som tidningen talat med ser gärna att den stränga sekretessen och lagstyrdheten bakom deras arbetsuppgifter beskrivs tydligare i exempelvis medias granskningar. Det finns också en viss frustration över att positiva fall, där barn fått det bättre efter socialtjänstens insatser, sällan skänks uppmärksamhet.
– De ärendena kanske inte är lika intressanta, även om det kan vara så att de som blivit hjälpta av socialen inte vill skylta med det eller inser vår betydelse först senare. Men vi själva märker att vi gör skillnad eftersom vi följer barnen länge.
Nog för att utredarna ibland behöver fatta tunga beslut som kan röra upp starka känslor i de familjer som berörs. Men enligt handläggarna som uttalat sig finns en god stöttning mellan kollegor och chefer på arbetsplatsen som lindrar påfrestningarna. Ärendemängden på de anställdas bord upplevs heller inte vara för stor.
Därför gror missnöjet över en sneddriven problembild. Men självrannsakan finns där också.
– Vi behöver kanske arbeta mer med det positiva och synas mer. Att vi trivs så bra med arbetet behöver spridas, till exempel till dem som utbildar sig till yrket. Vi kan inte tala för resten av Sverige, men vi har en otroligt bra, öppen och fungerande arbetsplats här i Katrineholm.