Marken är svartbränd, sotig och dammar av aska. Stammarna i den magra tallskogen är svedda av eldslågorna.
Vid randen till det brända skogsområdet bryts tystnaden av ett "go-kå, go-kå". Gökens sång ekar mellan svartbrända stammar.
Det är förmiddag. Stekande sol vräker ner, över svedda granar och björklöv som faller sönder vid minsta beröring. Allt är sot. De tolv hektaren som skogsägaren Ericsberg låtit bränna upp för tankarna till Harmageddon.
Där kommer någon gående. Det som en gång var lingon- och blåbärsris dammar runt hans kängor. John Erlandsson, säteriets skogsförvaltare, har återvänt till brandplatsen för att se om något börjat växa. Han ska inte bli besviken.
När tidningen träffar honom har det gått nästan två veckor sedan dessa 120 000 kvadratmeter nära Ljusgryten stod i lågor. Den 13 juni satte entreprenören SITS i Sverige brännkannan mot marken.
Det var första gången, och som ett åtagande i säteriets PEFC-certifiering, som Ericsberg lät göra en naturvårdsbränning.
– De här träden är nästan 100 år, vissa äldre än så. Enligt PEFC:s standard ska man bränna mark som man kan tänka sig har brunnit förut.
Lördagen den 13 juni tände manskapet från entreprenören SITS i Sverige AB eld på skogsområdet.
Svensk barrskog är formad av eld sedan årtusenden. Men i takt med att brandbekämpningen effektiviserats, har livsrummet krympt för arter som är beroende av att skogen ibland brinner.
– Det är för den biologiska mångfaldens skull vi gör detta, säger Erlandsson och kisar mot solen.
Runt kängorna myllrar skogsmyror. Insekter och fåglar susar förbi i luften. Det luktar bara svagt av rök. När bränningen utfördes följde Erlandsson skådespelet på plats.
– Först var det rätt tråkigt. Det gick långsamt innan de kunde börja elda högintensivt i medvinden och lågorna tog fart. När de drog på och man kunde koppla av och bara följa deras arbete … då var det en maffig upplevelse.
Den noga övervakade elden hölls i schack med planlagd bränning och vattengator. Röken syntes ända från Floda/Bie till Läppe i Vingåkers kommun.
Målet var att 80 procent av tallbeståndet skulle klara sig. Det uppnåddes, bedömer han. Lavar och ris och många granar och björkar gick upp i rök. Djurlivet försvann men är redan tillbaka; det dröjer inte länge förrän Erlandsson hittar spår av hare och dovhjort.
– Dagen efter en skogsbrand hittar man inga döda djur. De flyr undan lågorna eller tar skydd. Efteråt är det räven som är först tillbaka, för att leta sork i gångarna som branden blottat. Jag kan tänka mig att ormar gör samma sak.
Växtligheten då? Syftet med bränningen är att gynna arter vars livsbetingelser styrs av att skogen ibland skövlas av eld.
Björken ser ut att vara ivrig att komma tillbaka. Här och där intill brända stammar sticker decimeterhöga skott upp.
Brand- och svedjenäva är två växter som Erlandsson räknar med att få se här så småningom.
– Deras frön kan ligga latent i marken och bara vänta på en brand. Det kan krävas mycket höga temperaturer för att de ska komma igång och gro.
Sotsvart praktbagge kan spåra sig till bränd skog från långa avstånd. En annan skalbagge som bör gynnas är raggbocken.
I en sänka ser Erlandsson de första tecknen på något grönt. Bredbladigt gräs skjuter fläckvis upp ur sot och svärta. På andra ställen hittar han björkskott.
– Nu börjar tävlan om vilka arter som ska hinna först att växa.
Det dammar om kängorna när Ericsbergs skogsförvaltare John Erlandsson inspekterar skogsområdet som skövlats av lågorna. Ur detta Harmageddon vaknar nu livet upp till ett nytt slags skog.
Den som har otränade ögon bör nästa sommar kunna strosa här utan att se att skogen brunnit. Det tror Per Folkesson, reservatförvaltare vid länsstyrelsen. Men tränade ögon lär inte riktigt känna igen sig. Skogen blir inte densamma som före branden.
– Skog har inte en statisk form som den återgår till. Men det är det som är syftet med en naturvårdsbränning: att etablera ett naturligt förlopp som gör att skogen som var övergår till att bli en annan.