När hon den 1 juli läste i Katrineholms-Kurien om Anki Persson vars spelmissbruk resulterade i ett fängelsestraff revs alla känslor upp igen.
– Jag blev ledsen, grunnade och tänkte. Så många förutom själva spelmissbrukaren blir berörda när något sådant sker och jag vill berätta min sida av historien, säger Sofia.
Vinterdagen för sex och ett halvt år sedan kommer hon aldrig att glömma. Hon jobbade som lärare på en trivsam skola, var glad åt fyra hästar, två egna barn och den gemensamma dottern med sambon.
– Vår kanslist kom under lektionen och sa att jag måste följa med till rektorn. Nu vet jag att när det har hänt något allvarligt ser man det direkt på en person, säger Sofia.
I rektorsrummet väntade två poliser. Hon fick veta att hon måste följa med hem och låsa upp dörren för en husrannsakan.
– Medan poliserna rev upp och ner på alltihop tänkte jag att han åtminstone inte kan ha gjort något våldsbrott.
Senare kom en annan polis och berättade att hennes sambo var misstänkt för att ha förskingrat en större summa pengar från sin arbetsplats. Även hon förhördes, men det var första gången hon fick höra talas om sambons spelberoende.
– Man blir väldigt bra på att dölja ett spelmissbruk. Han hade jobbat i butiken i 20 år och stamkunder och cheferna hade känt honom sedan barnsben, berättar Sofia.
I rätten kunde det bevisas att sambon förskingrat 400 000 kronor. Det gav honom en villkorlig dom på två år.
– Han förlorade jobbet samma dag. Det gick inte att bo kvar, vi fick anonyma telefonsamtal och lappar i brevlådan av folk som ville att vi skulle flytta, berättar Sofia.
Familjen gick från att leva på två löner till att Sofia fick göra sig av med tre av fyra hästar. Hon sysselsatte sig med praktiska saker, tog hand om jobbet, barnen och en sambo som inte ville gå utanför dörren och blev allt mer innesluten.
Sambon fick viss hjälp av en stödperson från kommunen. Men efter en tid kände Sofia att också hon var tvungen att be om hjälp.
– Mina föräldrar var väldigt stöttande. De och kollegorna såg hur dåligt jag mådde. Till slut talade jag med kommunens krisperson och Kolmårdens anhörigjour. Det blev min räddning.
Sofia visste inte hur hon skulle kunna lämna någon som mådde så dåligt. Men kontaktpersonen på anhörigjouren stod på sig.
– Min dotter från ett tidigare förhållande som tagit väldigt illa vid sig av händelsen fick otroliga problem. Jag blev tvungen att välja mellan barnen och sambon. Så jag ordnade en lägenhet och flyttade.
– Jag insåg att jag levt i en lögn. Personen jag trodde att jag kände hade ljugit för mig under så många år. Det gjorde det lite lättare att flytta, men det var smärtsamt att lämna mitt jobb där jag mådde så bra.
I dag har Sofia en god relation till samhället hon blev tvungen att lämna. Men länge kunde hon inte åka förbi där utan att få ont i magen. Hennes före detta sambo bor idag utomlands.
– Han har fått en andra chans där. Vi hörs om vår gemensamma dotter. Jag vet inte om han fortsatt spela, säger Sofia. Hon hoppas att fler med spelmissbruk ska våga be om hjälp i tid.
– Jag förstår missbruket men jag är säker på att man har ett val när det kommer till att begå ett brott. Jag önskar att min före detta sambo hade haft mod att prata och säga förlåt till dem som stod honom nära. Det hade hjälpt både honom och oss andra att gå vidare.