I mars började Sörmland vatten dela ut sina startpaket – gröna påsar, instruktioner och en sopkorg – till hushållen i Katrineholm. Du har säkert lärt dig detta vid det här laget, men matavfall, alltså äggskal, kaffesump, fiskrens och så vidare, ska slängas i en grön påse med fyra gröna snibbar. Påsen slängs sedan på samma ställe som den vanliga soppåsen, för att sedan sorteras ut längre fram i avfallskedjan.
– Gör en dubbelknut på påsen, påpekar Elisabeth Elmberg som är kommunikatör på Sörmland vatten och som därmed har det otacksamma jobbet att försöka förändra medborgarnas sopvanor.
Varför dubbelknuten är viktig blir tydligt när tidningen besöker Tekniska verkens gigantiska anläggning i Linköping. Hit körs alla hushållssopor från Vingåker, Katrineholm och Flen. Katrineholm skickar i genomsnitt strax under fem lastbilar i veckan till Linköping. Soporna lastas om från sopbilar till containrar på Vikatippen och varje lastbil rymmer 30 ton sopor fördelat på tre containrar.
I Linköping töms bilarna först på ett "vandrande golv" och därifrån åker soppåsarna vidare på olika banor i någon slags illaluktande variant av tomtens leksaksverkstad från Kalle Ankas jul. En apparat i systemet som kallas "optisk sortering" läser av färgen på avfallet och puttar undan de gröna påsarna på en separat bana. Hela processen är hypnotiskt fascinerande och här kan man bli ståendes en lång stund.
Men plötsligt stannar hela maskineriet. Någon har slängt en lös matta som har fastnat och kloggat upp processen.
– Anläggningen är byggd för att sortera påsar, ingenting annat, säger Patrik Aronsson, bränsleanskaffare på Tekniska verken.
Trots att alla möjliga och omöjliga ting slinker med bland soppåsarna, det konstigaste som hittats i ett vanligt sopkärl är en 42 tums platt-tv berättar Aronsson, lyckas sorteringen med 97 procents säkerhet skicka vidare endast gröna påsar till nästa steg i processen.
De gröna påsarna skickas sedan med bil vidare till biogasanläggningen som ligger på andra sidan E4:an. Här separeras det biologiska avfallet från den gröna plasten i olika maskiner och blir till slut "slurry" – branschslang för brun, illaluktande och värdefull gegga.
Forskning pågår för att ta fram helt nedbrytbara påsar för att kapa ett steg i processen, men en färdig produkt ligger långt fram i tiden, berättar Patrik Aronsson. Vissa kommuner använder papperspåsar för biologiskt avfall, men det har sina nackdelar.
– Då behöver du separata fack i ditt kärl hemma. Är det fullt i brännbartfacket är det lätt hänt att soppåsen hamnar i facket för biologiskt avfall, säger Aronsson.
Slurryn späds sedan med gammal mjölk, juice eller yoghurt som hämtas från mejerier och lagras slutligen i fyra 38-gradiga rötkammare i 40 dygn. Den biogas som bildas används bland annat till bussbränsle, resten blir gödsel och sprids på lantbrukares åkrar.
För gemene man kan det låta vansinnigt att skeppa sopor nio mil på lastbil, men anledningen är relativt enkel. Tekniska verkens anläggning i Linköping har kostat åtskilliga miljarder att bygga och mindre kommuner som Katrineholm och Vingåker har inte möjlighet att investera i egna system. Dessutom krävs ett stort kundunderlag för att nå lönsamhet. Trots det finns planer på småskalig hantering av biologiskt avfall på Sörmlands vatten anläggning vid Rosenholm. Tanken är dock att ta emot biologiskt avfall från industrier, som inte behöver sorteras.