För en tid sedan berättade vi om “Raggarbacken”, som vi lite mognare frukter i livets trädgård roade oss med att okynnesköra över som nyblivna körkortsinnehavare på 1970-talet.
Denna gång ska vi ägna oss åt en annan, sedan länge försvunnen företeelse i stadsmiljön – nämligen den första gångbron över järnvägen. Eller “Himlastegen", som var det alias katrineholmarna gav byggnadsverket. Tillsammans med den framgångsrika bandyn och Kerstin Ekmans romansvit “Kvinnorna och staden”, var gångbron kanske den företeelse Katrineholm var mest känd för. Få av de resenärer som bytte tåg vid stationen, kunde undgå att se och kanske även provgå “Himlastegen”.
Det var 1901 som stålkonstruktionen från Hessleholms mekaniska verkstad byggdes och blev ett kännetecken för järnvägsknuten Katrineholm. Tidigare hade fotgängare utsatt sig för stora risker, då de passerat spåren och några allvarliga incidenter hade inträffat. Genom en ekonomisk uppgörelse mellan Järnvägsstyrelsen och municipalstyrelsen i Katrineholm, kunde en ny och säkrare förbindelsen mellan Nygatan (nuvarande Bievägen) och Stortorget finansieras.
Det där med säkerheten var dock en sanning med modifikation. Redan efter tre år var brädorna i trappstegen sönderruttnade och folk började ta vägen över spåren igen. Man får förmoda att denna typ av problem löstes allt eftersom genom att nya impregnerade brädor ersatte de ruttna. Så småningom blev även vissa delar ersatta av gallertrappa. Själv kan jag, inte utan fasa erinra mig hur plankorna i trapporna var svårt nötta i framkant, något som vid isigt väglag fick hela konstruktionen att likna en landgång med en pulkabacke i varje ända. Åtskilliga var de som genom åren fick en betydligt vådligare, om än snabbare nedfärd än beräknat. Om denna nedfärd skedde på torgsidan, riskerade man dessutom att hamna framför något motorfordon, då trappan slutade precis vid Fabriksgatan.
Jag har inga minnen av att jag själv gjorde någon vådlig färd nerför trapporna, något som nog var mer tur än jag förtjänade. Min bostad låg nämligen på södra sidan järnvägen, medan krogarna jag brukade frekventera, det vill säga Stadshotellet och Hotell Linden, låg på Norr.
I början av 1980-talet får Gatukontoret stöd av ett enhälligt arbetsutskott i förslaget att bygga en helt ny gångbro med hissar i var ände och uppvärmd brobana. Det senare skulle generera en bro som krävde ett minimum av underhåll. Dessutom skulle bron på torgsidan sträcka sig över Fabriksgatan och ta mark i närheten av den då befintliga bilparkeringen på torget.
Hur skulle då alla vi, som hade hemmet på Söder och krogen på Norr (och alla andra) klara oss under tiden. Skulle staden indelas i två från varandra avgränsade delar, med järnvägen som gräns likt den 38:e breddgraden på Koreahalvön? Politiker och tjänstemän lade pannorna i djupa veck. Att tillåta folk att springa över spåren ansågs vara ett livsfarligt och icke godtagbart alternativ. Att hoppas på att folk i stället skulle gå en liten bit österut och använda den för alla sorters trafik anpassade Vasabron, var inte heller något man kunde hoppas skulle fungera.
Det var dåvarande gatuchefen Allan Sunnliden som kom på lösningen. Man kunde bygga den nya bron parallellt med den gamla och riva den senare först då den nya var klar. Så fick det bli. Den nya bron invigdes i slutet av 1984.