Sagt och gjort – redan året efter bildades föreningen Folkets hus, som var grundad av andelar som tecknats av 16 enskilda personer och tre fackföreningar. De senare var Träindustriarbetarna, Murarna samt Järn- och metallarbetarnas avdelningar på orten.
Lundins tomt vid Djulögatan 51 inköptes och man kunde till en början ha sina sammankomster i den måleriverkstad som fanns där sedan tidigare. Ytterligare ett år senare blev det så dags att uppdra åt byggmästare A.G. Plantin att uppföra den envåningsbyggnad som skulle bli Katrineholms första egna Folkets hus, till en kostnad av 5 000 kronor.
Lokalen, som fick heta ”B-salen” användes av arbetarekommunen, fackföreningarna och nykterhetsorganisationerna NOV och NTO.
År 1912 fick föreningen arrendera mark från Sandbäckens gård av grosshandlaren August Kullberg, där man kunde anlägga Katrineholms Folkets park, i aningen kuperad, men vacker terräng. 1914 överfördes verksamheten formellt till Folkets hus-föreningen och det nya namnet blev föreningen Folkets hus och park Katrineholm.
”B-salen” blev snart för liten för den växande verksamheten och planeringen för ett nybygge tog fart. Det var arkitekten N.J. Ackzell som ritat ”B-salen” och nu även fick förtroendet att stå för konstruktionen av det nya Folkets hus, som skulle uppföras på samma tomt som det tidigare.
Det som växte fram på arkitektens ritbord var en stor tegelbyggnad i tre våningar, med delvis inredd källare. Bottenplanet skulle ha lokaler för kafé, bageri, kontor samt vaktmästarbostad. I första och andra våningen en stor sal med scen och tillhörande utrymmen. I källarplanet expeditionslokaler. Byggmästare denna gång blev August Eriksson och det hela beräknades betinga en kostnad av 100 000 kronor.
Det nya Folkets hus stod färdigt 1916 och hade bland annat dekorationer och väggmålningar av den riksbekante konstnären Carl Rickard Forslund.
I mitten av 1960-talet invigdes Katrineholms tredje Folkets hus – numera Safirenhuset – och 1967 startade rivningen av det gamla.