"Jag försöker hålla mig till en och en halv timme, men ibland blir alla i publiken och jag så trötta så att det bara är en timme och en kvart. Och ibland är det 40 minuter", säger han om sin humorshow.
Robert Gustafsson har svårt att beskriva föredragsshowen han kommer bjuda Katrineholmspubliken på under lördagen.
– Den är lite svårdefinierbar. För det är varken en stand up och det är inte en show, enmansshow eller monolog.
Det började som ett föredrag om kreativitet. Som sedan utvecklade sig till det som är nu.
– Det var många frågor som återkom. Hur jag hittar mina karaktärer, hur jag kommer så långt bort ifrån mig själv, om dialekter, hur jag kommer ihåg all text och hur det är att vara känd, säger Robert Gustafsson.
Han fortsätter:
– Då tänkte jag att det är bättre att jag bygger föredraget på frågorna. Jag berättar om branschen och så blir det naturligtvis en massa nedslag i anekdoter, skådespel, dialekter och varför saker är roligt. Det blir som en slags märklig stand up och föredrag om mig själv.
Han berättar att det är stämningen och skratten som avgör hur lång föreställningen blir.
– Ibland kanske vi bara hinner prata om mitt sätt att jobba i 25 minuter. Resten är bara massa blaj för att de har skrattat så mycket. Och jag blir så inspirerad och improviserar mycket mer då. Jag försöker hålla mig till en och en halv timme, säger han.
Det skrattretande föredraget under hösten blev en succé och nu gör han det igen.
– Framför allt vill jag passa på att åka till mindre ställen som inte brukar vara så populära att komma till i och med att lokalerna är så små. Jag gillar att komma till ställen som inte får besök så ofta. Många bolag tycker inte det är lönsamt... Men det skiter jag i, säger han.
Men intervjun ska inte bara handla om showen. Robert Gustafsson är en av Sveriges mest folkkäraste, bästa komiker och skådespelare. Men han är också född och uppvuxen i Katrineholm.
Robert Gustafsson kommer in på ämnet själv.
– Framför allt är det kul att komma till Katrineholm där jag tog mina första stapplande steg.
Förknippar du dig med Katrineholm?
– Ja, alltså det där blir ju lite slitningar. I och med att jag flyttade till Skövde när jag blev äldre och båda mina föräldrar är därifrån. Så mina rötter är i Västergötland och jag är mer västgöte i själen än vad jag är sörmlänning. Men det går ju inte att bortse ifrån att jag är född och bodde mina första sex år i Katrineholm.
Robert Gustafsson växte upp på Bondegatan 20, bakom kyrkan. Han berättar att hans pappa hade en möbelbutik och möbelverkstad precis intill, vid korsningen Bievägen och Bondegatan.
– Allt blir så stort när man är liten. Kyrkan var liksom en stor romersk katedral. Jag minns fortfarande trappuppgången i marmor. Det är samma marmor där än i dag. Jag känner igen märkena till och med.
Finns det något som du vill göra som du inte än har gjort?
"Jag skulle ju gärna vilja spela en riktig otäckt psykopat. Det vore roligt. Det är alltid de här negativa rollerna som är de roligaste att göra. De komplicerade, svåra, excentriker, mördare eller sinnesförvirrade", säger han.
Han berättar om ett annat minne från mitten av 60-talet.
– Ja, man har ju sådana ögonblicksbilder. Jag gick ner i pyjamasen med små björnar på, med nappen i munnen och stod i mitten av moppegänget som stod nedanför trottoaren. Jag var fascinerade över ungdomarna då. Då minns jag att morsan öppnade fönstret och undrade vart jag var någonstans.
Han berättar att han även var fascinerad av skrot på den tiden.
– Jag hade en romantisk relation till tunga massiva metallföremål. Jag hade mängder med bultar, stora muttrar och skruvar. Jag gick bort till bensinstationen vid Bievägen, där stan börjar ta slut och hittade något avgassystem som jag, då som fyraåring, lyckades släpa hem hela vägen. Vägen var tungt trafikerad då, säger han.
– Det måste ha ekat något fruktansvärt när jag drog upp den till lägenheten. Jag gillade doften av diesel och olja.
Han kommer själv in på sport – trots att han har svårt att engagera sig för en klubb.
– Det är komplicerat. Jag minns när jag gick och tittade på Katrineholm på slutet av 60-talet när de vann SM-guld flera år i rad. När Skövde mötte Värmbol så vände jag ut och in på mössan och gick hem med en svart luva om de förlorade.
Han berättar att han är väldigt utspridd i landet.
– Jag bor i Stockholm och i Kalmar. Jag driver teatern där nere och har även en stuga på Öland. Sedan har jag bott i Göteborg. Jag hade mina föräldrar kvar i Skövde och har även kontakter kvar i Katrineholm, så jag är väldigt blandad. Jag känner mig inte speciellt lokalpatriotiskt på det sättet.
Men på något sätt har han ändå Katrineholm nära till hands.
– Ibland drömmer man konstiga drömmar. Att jag bor eller ska flytta någon annanstans. Då är det ofta Katrineholm jag drömmer om som stad.
"Att jämföra tv eller film med teater till exempel. Det är ju som att jämföra curling med ishockey. Det enda man har är isen gemensamt. Resten är totalt annorlunda, alltså helt olika sätt att förhålla sig till. När man filmar, då längtar man till teatern, när man spelar teater, då vill man stå framför kameran. Det är alltid så. Det är alltid grönare på andra sidan."