Missing people kommer ofta in i bilden när man söker akut efter någon, till exempel ett litet barn eller en äldre med demenssjukdom.
Varje år anmäls tusentals personer som försvunna. Några eftersöks av polisen och organisationer som Missing people och andra dyker upp av sig själva ganska snart efter försvinnandet.
Hos Peter Göransson, kommissarie i Katrineholms, Flens och Vingåkers lokalpolisområde, landar ungefär ett ärende i veckan som rör försvunna. Det är framförallt ärenden där man inte befarar att något brottsligt hänt, men också ett fåtal ärenden där man haft stora sökinsatser i gång som sedan trappats ned: oftast när man befarar att personen inte längre är vid liv.
– Om vi hela tiden skulle dra på lika stort skulle våra resurser prövas hårt. I den bästa av världar skulle det alltid finnas resurs, säger han.
När någon anmäls försvunnen ska polisen först bedöma allvaret i försvinnandet. Är det ett litet barn eller en äldre människa, kanske med demenssjukdom, eller någon som bedöms vara självmordsbenägen det rör sig om, dras i princip alltid stora sökinsatser igång.
– Närsöket är livsviktigt. Särskilt om någon försvunnit på någon institution. "Vi har letat överallt", kanske personalen säger. Sedan hittar man personen i en låst skrubb som inte var låst tidigare.
Men det är inte olagligt att försvinna och ganska ofta är försvinnandet i sig inte så dramatiskt.
Har den som försvunnit varit synlig i sociala medier?
– Det absolut vanligaste är ungdomar som är placerade på HVB-hem. Är de inte tvångsplacerade där, men försvinner, hör HVB-hemmet av sig till vårdnadshavarna, som hör av sig till oss. Det kan finnas andra faktorer även där, som suicidrisk eller sjukdom, men i normalfallet blir de hungriga och trötta och kommer tillbaka inom något dygn. Ibland kan vårdnadshavarna säga "han messar oss, men vill inte säga var han är". Då sjunker förstås oron hos polisen, säger Peter Göransson.
De HVB-placerade står för drygt 50 procent av anmälningarna om försvunna personer i Katrineholms lokalpolisområde.
En annan grupp, som inte så sällan anmäls försvunna, är personer som saknar fast adress.
– Saknar man anknytning till orten och saknar sammanhang där, är det vanligare att man anmäls försvunnen. Om de personerna lever med missbruk är det också vanligare att de råkar ut för brott.
"Vanliga ungdomar" försvinner också, berättar Göransson.
– De kanske har partajat och somnat hos någon kompis. När de inte kommer hem blir föräldrarna oroliga, men oftast dyker de upp lördag eller söndag förmiddag.
Det är väldigt sällan som vanliga, vuxna, etablerade personer försvinner.
– De som lever helt vanliga liv, där man nästan kan ställa klockan efter rutinerna, där kan det vara konstigt om de inte är hemma klockan 20 när de brukar komma hem klockan 17. Men det är väldigt sällan personer i den gruppen försvinner, det sker inte ens en gång per år.
Polisen försöker lokalisera den försvunna personen genom telefonpejling.
För att hitta de försvunna har Peter Göransson ett antal metoder.
– Om någon inte kommer tillbaka som förväntat kan jag ibland beställa telefonpejling. Då får jag positionsangivelser för telefonen. En annan sak är sociala medier, en tredje är deras ekonomiska transaktioner, kortköp. Om man sett att de haft ett visst mönster, kanske att de köper viss sorts mat eller godis och det mönstret fortsätter i en annan stad, så ger det oss underlag. Men det är sällan bara en sak som gör att vi ser ärendet som avklarat.
Om försvinnandet betraktas som mer allvarligt undersöker polisen personens bostad. Om alla saker, som telefon och plånbok finns kvar, kan det vara ett varningstecken. Om något hänt före försvinnandet, om personen blivit uppsagd, vräkt, lämnad, bidrar det också till pusslet. Finns det någon hotbild kan det betyda att personen blivit bortförd snarare än försvunnit självmant.
En del lämnar landet. Men har inte släkt och vänner fått veta det kan personen anmälas försvunnen. Det förekommer att Peter Göransson får begära internationell rättshjälp för att spåra personer utomlands.
Polis och hemvärn söker efter en försvunnen man i Österbybruk.
Men även om de allra flesta försvunna kommer tillbaka finns det i lokalpolisområdet fyra spårlöst försvunna. 2009 försvann en 88-årig man med rullator från Sköldinge. I december 2012 försvann en kvinna från Ramsjöhult strax utanför Katrineholm. En annan kvinna försvann från Skebokvarn den 30 juni 2013. En man försvann från Marmorbyn i augusti 2020.
– Det är klart att det finns hopp om att hitta dem, men knappast vid liv, säger Peter Göransson.
I inget av de fallen misstänker polisen brott.
– Om vi skulle tro att det låg brott bakom kan vi inte hantera de här ärendena som försvunna personer. Då ska det inledas en förundersökning. Då ska det hållas förhör, göras brottsplatsundersökningar. Som Tove i Vetlanda, det gick från "försvunnen person" till brottsmisstankar och mordutredning.
Peter Göransson söker efter försvunna med hjälp av telefonpejling, koll med banker, via sociala medier och han behöver ibland begära hjälp från andra länder.
Peter Göransson får då och då tips om de fyra spårlöst försvunna.
– Det kan vara "har ni kollat i den sjön?", eller "jag har hört att personen åkt till ...". Får man tips måste man värdera. Som kvinnan som försvann i Julita. Ett halvår senare hittade en hund en tröja i området och kvinnan hittades avliden.
När någon är borta länge tas DNA-prov på släktingar. På det sättet kan man slå fast att kvarlevor som hittas om tio, 20, 100 år, verkligen var den försvunna personen.
Även om personerna förklaras avlidna avslutas aldrig ärendet hos polisen.
– Både ärendet och efterlysningen lever vidare hos oss.