Längst fram i paraden kommer Åsa Levander stå tillsammans med HBTQIA+ communityt och veva med regnbågsflaggan. "Det spritter i kroppen på mig av lycka när jag tänker på det", säger hon.
Åsa Levander, 46, kom ut som bisexuell 1999, då var hon 32 år och hade levt ett liv i förnekelse, berättar hon.
– När jag var 13 år blev jag kär i min bästa vän. Hela huvudet fylldes av ångesttankar. Jag tänkte att jag var tvungen att bota det med att dejta en massa killar. Så det gjorde jag.
Men det gick inte att bota. Åsa fick barn och levde i ett heteronormativt förhållande i flera år. Men tanken på hur det skulle vara att leva med en kvinna var hela tiden närvarande.
– När jag var 32 år och hade skilt mig så bestämde jag mig för att komma ut. Jag berättade för mina närmsta vänner och familj som redan hade förstått det. Det dröjde ett bra tag innan jag var redo att berätta för kollegor på jobbet och att vara helt öppen med det utåt.
I dag är Åsa talesperson för HBTQIA+ communityt i Katrineholm. 2015 grundade hon Facebook-gruppen HBTQIA Katrineholm och det var även där som den första tanken om att ordna en årlig prideparad i Katrineholm växte fram.
– Jag minns paraden första året. Vi trodde att det kanske skulle komma 500 personer, men det slutade med att det var nästan 3 000 personer. Det var så mycket kärlek. Jag är så pepp inför årets parad, det spritter i kroppen på mig av lycka när jag tänker på det.
Åsa hoppas att hela staden dyker upp på lördag och visar sitt ställningstagande för mänskliga rättigheter, för det är vad Pride handlar om, menar hon.
– Det känns oerhört viktigt att idrottsföreningarna kommer. De har så många barn i sin verksamhet och det är viktigt att de visar att de står tillsammans med oss i kampen för allas värde. Jag hoppas även att många straighta personer kommer och visar att de är allierade.
Åsa berättar om terrordådet 2016 på gayklubben i Orlando, där 49 personer dödades.
– De här händelserna är så fruktansvärda att de är svåra att tala om. Jag var på Stockholm Pride i år och om jag ska vara ärlig så ville jag inte gå i paraden. Så orolig var jag. Men till slut gick jag ändå och det är jag glad för, säger hon och fortsätter:
– Om det krävs att jag ska stå längst fram i gay-rörelsen och kämpa för att vi alla ska få leva ett liv i linje med mänskliga rättigheter så gör jag det. Jag gör allt och tar kampen varje dag för att vi ska ha rätten till att älska vem vi vill.