Mehmet Serinkaya föddes 1967 i den lilla byn Mandra, inte långt från den turkiska huvudstaden Ankara. Han var yngst av fem bröder och den bror som är närmast honom i ålder, sex år äldre Tayip Serinkaya, berättar om barndomen i byn. Mehmet var inte förtjust i skolan och varje morgon tog äldste brodern Yakup lillebror i handen och drog honom till skolan.
Vid den här tiden skrek Västeuropa efter arbetskraft. När pojkarna var små flyttade deras pappa till Tyskland för att arbeta och skicka hem pengar till familjen i det fattiga Turkiet.
– Vi bröder uppfostrades av mamma. Det var hon som tog hand om oss hela tiden. Hon var väldigt snäll och hon lagade jättegod mat, minns Tayip Serinkaya.
Så småningom följde familjen efter till Tyskland. Mehmet och mamman flyttade dit 1976. Han fick en cykel, som han sedan tog med på semester i hembyn. Den väckte sensation, det var den enda cykeln i byn och alla barn ville pröva den. I Tyskland utbildade sig Mehmet till elektriker. Under tiden hade ett par av hans äldre bröder flyttat vidare till Sverige. Mamman tyckte inte att Mehmets vänner i Tyskland var riktigt lämpliga och bad sönerna att ta också lillebror till Sverige. Hit kom Mehmet 1991, när brodern Yakup som var kock, Yakups svenska fru Kerstin och Tayip redan hade skaffat restaurang San Marino i Katrineholm. Här fanns det jobb också åt Mehmet; senare blev han delägare tillsammans med Tayip.
– Han fick börja på golvet, med disken. Sedan började han baka pizza. När han kom till Sverige var han och jag tillsammans hela tiden. Vi bodde ihop, jobbade ihop. Men vi har aldrig bråkat. Om han var på dåligt humör en dag kände jag det och höll mig undan, tills det var bra igen. Han gjorde likadant. Vi kom så bra överens, berättar Tayip.
Familjen Serinkaya "är" restaurangen, säger Tayip. I många år fanns det nattklubb i källaren, nu är det lunchservering och på kvällarna a la carte. För några år sedan bytte Mehmet namnet San Marino till Kungens hörna.
– Andra ställen byter ägare, men vi har kämpat här i så många år. Jag får se hur det blir nu, om jag orkar fortsätta. När jag kommer in i lokalen tittar jag alltid mot hörnet, där Mehmet hade sin dator. Men det är tomt. Jag tänker att han ska komma in när som helst. Jag saknar honom jättemycket.
I slutet av 1990-talet träffade Mehmet sin blivande fru Emina när han var på besök i Turkiet. De gifte sig och fick sonen Enar, som nu är 20 år, och dottern Melissa, 19 år. På fritiden snickrade och byggde Mehmet på familjens hus i Viala.
– Han kunde allt. Han snickrade och målade, tapetserade. Han var ju elektriker och löste problem med spisen eller lampor i restaurangen. Han kunde datorer och hjälpte folk med deras mobiler. Många kommer in och är jätteledsna. De berättar att han hjälpte dem, att han alltid var så vänlig.
I september skulle Mehmet och familjen ha rest på semester till Turkiet.
– Han trivdes i Sverige, han tyckte om ordningen, att det är rent och fint. Man kanske saknar värmen ibland, men man kan åka på semester. Men de kom inte iväg.
Ett annat intresse Mehmet hade var att köra motorcykel. Den sista gången Tayip såg sin lillebror var när han åkte iväg hemåt på mc:n och vinkade till Tayip som satt på restaurangens uteservering. I en vänstersväng på 52:an skedde olyckan.
– Jag ångrar att jag inte ropade tillbaka honom. Då hade det kanske inte hänt, säger Tayip Serinkaya.