"Tyck inte att vi är omöjliga". Katrineholms-Kuriren ville gärna få komma och fotografera fru Johansson och pojkarna i Nyköping och skickade flera brev om saken.
"Bästa fru Johansson. Samtidigt som vi gratulerar Er gör vi en förnyad hemställan om att få fotografera Eder. Tyck inte att vi är omöjliga – det är bara så att vi skulle vilja presentera en så duktig mamma", skriver Katrineholms-Kuriren till Hervor Johansson 1957. Anledningen till att tidningen uppenbarligen skrev flera brev till henne, var att hon den 7 maj 1957 födde trillingar på Kullbergska sjukhuset.
– Hon visste ingenting, hon trodde att hon skulle få bara ett barn. De ringde mig från BB och sa att min syster fått trillingar. Jag sa "Nej, är det sant?"Jag ville åka och träffa henne och pojkarna, men de hade fått åka till Nyköping med en gång, säger trillingarnas moster, Kerstin Eklöf.
Hon minns att hennes syster, trillingarnas mamma, lite grann hoppats på en flicka. Men det blev tre pojkar istället.
Trillingarna som nyfödda. Göran, Krister och Stefan.
De tre pojkarna föddes två månader för tidigt och var små. Förstfödde Stefan vägde 1,7 kilo, Krister vägde 1,4 kilo och Göran, minst och yngst, vägde 1,3 kilo. Samtida tidningsartiklar – och det är många – berättar att Göran trots att han var minst utvecklades bäst och kunde äta ur sked, medan de andra sondmatades.
I två månader var pojkarna på Nyköpings lasarett innan de fick komma hem. Då bodde familjen, där också sjuårige storebrodern Lars ingick, i Stenbäckens skola, i ett rum och kök. Pojkarna sov i en "hagsäng", sannolikt någon slags större spjälsäng.
Trillingarnas mamma Hervor Johansson på BB.
– Det var omodernt, inget vatten eller avlopp. Elda fick ni göra också, säger Kerstin Eklöf.
Kuriren rapporterade att det bara var sju grader varmt i rummet där pojkarna lekte, men, säger "pojkarna" idag, det var sju grader bakom något skåp. Inte där de satt och lekte. Efter den artikeln ville deras mamma inte ha tidningsbesök mer, men familjen fick kommunens hjälp att dra in vatten och avlopp. När pojkarna var två år gamla fick familjen 2 000 kronor i bidrag av Stora Malms kommun, till ett egnahemshus i Strångsjö.
När pojkarna fötts satt deras storebror "Larsa" vid mjölkpallen och sa till sin morbror som gick förbi, att han fått tre bröder. Morbrorn gick hem och sa att pojken hittade på. Men nej, fick han höra, hans syster hade faktiskt fått trillingar.
När pojkarna var små hade deras mamma hjälp av en "hemsyster", senare av en släkting och en kvinna från kommunen som kom och bakade.
En del rackartyg blev det, när pojkarna växte upp. Två av dem, Göran och Krister, var svåra att skilja åt, vilket de utnyttjade ibland.
– Krister hade en tjej från Stockholm som kom ner. Han gick och gömde sig, men jag stod kvar och hon kom och kramade mig. Jag sa "vem är du", berättar Göran.
En annan gång lurade de sin morbror, som var säker på att han kunde skilja dem åt. De bytte tröja och mössa och förvirrade morbrorn helt.
Stefan, Krister och Göran Winberg tillsammans med sin moster Kerstin Eklöf.
En vecka efter den gemensamma 17-årsdagen 1974 började de alla tre jobba på SKF – Stefan och Göran på verkstadsskolan och Krister som sjas, som körde bud. Nu går arbetslivet mot sitt slut. Göran har haft ryggproblem och har inte jobbat på ett tag, men nu till 65-årsdagen ska även Krister stämpla ut från SKF för sista gången. Stefan jobbar kvar ett tag till.
– Jag har sagt att jag jobbar ett år till, sedan kan jag bestämma från månad till månad. Det var svårt att bestämma sig, men min fru är yngre så jag tänkte jobba kvar lite till.
De jämna födelsedagarna har trillingarna alltid firat ihop.
– Första gången var när vi fyllde 20, då var vi i Strånggården. Det kom folk från alla håll. "Trillingarna fyller år", sa folk, det spreds, berättar Göran.
65-årsdagen blir lite lugnare.
– Vi kan väl ses och grilla, när alla barn och barnbarn kan vara med, tycker Göran och får medhåll av trillingbrorsorna.