– Jag ser allting mörkt numera. Jag har förlorat mitt hopp och alla mina känslor.
Inledningsvis har Omar Altaan försökt att hålla skenet uppe när han sitter vid bordet i det lilla köket för att på hygglig engelska förklara sin situation. Men under hela samtalet har hans glädjelösa ögon avslöjat hur han egentligen mår. Och ju mer han pratar, desto tydligare framgår det att den unga mannen, som tidigare drev en butik i Damaskus i det krigshärjade Syrien och som nu hamnat i en kommunal byggnad på landet, känner sig fullständigt hjälplös.
– Jag var väldigt aktiv i Syrien. I dag har jag psykiska problem, för här händer ingenting och allt handlar om att sova och äta.
Via en långväga flykt från kriget kom han till Sverige för två år sedan. Här har han flyttats runt mellan olika asylboenden, senast bodde han i Strängnäs. Han beviljades uppehållstillstånd senhösten 2015 och efter en utdragen process fick han det nödvändiga beviset i våras.
I somras anvisade Migrationsverket honom till Katrineholm och i augusti fick han ett besked från kommunen om att han tilldelats en bostad.
– När jag såg det här stället blev jag överraskad. Jag visste inte vad jag skulle säga.
I huset där Omar Altaan bor finns sex spartanskt möblerade rum, varav ett är hans eget. På hyreskontraktet står det att "lägenheten" är 27 kvadratmeter, men själva rummet står för uppskattningsvis en tredjedel av den ytan eftersom det gemensamma badrummet och toaletten räknas in.
Omar Altaan tycker det är kallt, han har endast ett eget elektriskt element att värma sig med. Han skulle också vilja ha internet. Men värst av allt är saknaden efter andra människor. I en och en halv månad har han känt sig övergiven.
– Det var en annan som bodde i huset i två dagar, men han vill inte vara kvar. Andra har kanske pengar och vänner som gör att de kan flytta, men jag har inget val.
De fåtal människor som har kontakt med Omar Altaan fungerar som hans räddningsplankor. En av dem skjutsar honom fram och tillbaka till hans aktiviteter i Katrineholm, då det knappt går några bussar hit. Ytterligare en är grannen Paul Lötberg. En dag när han var ute med sin son fick han plötsligt syn på Omar Altaan som vinkade från ett fönster.
– Vi började prata med varandra och träffas ofta numera. Jag insåg fort att han inte ägde någonting, han hade inte ens råd med salt. Det verkar inte vettigt att placera någon att bo så här långt från stan, en gång fick han gå i tre timmar när det inte gick någon buss, säger Paul Lötberg.
Han har bland annat gett sin syriske bekant en tv, en gitarr, bjudit över honom på middag och försökt reda ut situationen med myndigheterna. Enligt Paul Lötberg har Omar Altaan fallit mellan två stolar, då det uppstod ett glapp mellan det att han fick pengar från Migrationsverket till dess att etableringsstöd från arbetsförmedlingen började betalas ut. Omar Altaan kunde exempelvis inte betala sin första hyra i tid.
Omar Altaan säger själv att han går till tidningen eftersom han ser det som sin sista chans att få hjälp.
– Jag har hört av mig till arbetsförmedlingen, min handläggare i Katrineholm och socialen. Jag säger att jag mår dåligt men ingen har lyssnat. Jag undrar vad som är meningen med etableringen i Sverige, här ute finns ju knappt några människor. Jag vill inte bo här.