Både mikrofonen och ryggsäcken är väl stora för Selma Adems lekamen, men så öppnas frigoliten, hon ser ut över församlingen och stämmer upp en visa om skolavslutningen och den stundande högtiden.
– Det var AnnMarie Tyregård som tog initiativet, 1979. Hon tyckte att kalendrarna som såldes inte handlade om jul, säger Göran Isaksson.
Han manövrerar "tabernaklet", målat till en flera meter hög herrgård.
– Jag gjorde konstruktionen. Tanken var att ha den i ett år.
Nu har generation efter generation i den frihetliga församlingens barnverksamhet – och ibland hela skolor – förundrats över julspelets enkla magi.
Tolv barn i en röststark kör sjunger visor till piano, och knackar med en stav på varje lucka. Strax svänger den upp och ut kommer kanske ett ljus, en stjärna – eller dunsande mandariner.
Hur kommer det sig att ni slutar?
– Vi som jobbar med det här är ju pensionärer. Någon gång får det ju vara nog. De yngre har dock bett oss att inte kasta bort kalendern, säger den gamla slöjd- och specialläraren Göran Isaksson och håller vänligt om Kurirens reporters axel med sin stora hand.