När Katrineholm 1917 fick stadsrättigheter, hade man ingen egentlig stadsplan (karta över tätorten), även om en sådan tidigare gjorts för municipalsamhället.
1920 gjordes ett förslag till stadsplan av Alf Hedman. Av för mig okända skäl blev den aldrig antagen.
Långt senare, 1928, gjordes ett nytt förslag till stadsplan av Gustaf Linden. Ett förslag som fastställdes i september 1929.
Redan 1923 hade stadsfullmäktige tillsatt en namnberedningskommitté, vars arbete skulle vara att ge namn åt alla nya gator som tillkom i den växande staden.
Kommittén kom dock inte igång med sitt arbete förrän 1930, då man även lade fram förslag på revidering av redan befintliga gatunamn. Hårdast gick man ut i de västra stadsdelarna, där de flesta gatunamn med anknytning till grosshandlare Kullberg och hans familj byttes ut.
En av gatorna i centrum som blev föremål för revidering var Drottninggatan. Den hette tidigare Magasinsgatan och löpte ursprungligen från SJ:s godsmagasin i norr till Djulögatan i söder. Orsakerna till att kommittén föreslog det triviala namnet Drottninggatan i stället för det ursprungliga namnet, kan ha varit flera. Dels skulle varje stad med självaktning ha en Drottninggata, det fanns ju redan en Kungsgata bara ett kvarter västerut. Dels kanske kommittén skämdes för stadens enkla ursprung och ansåg ursprungsnamnet vara lite “bonnigt”. Samma sak skedde med den om möjligt ännu “bonnigare” Landsvägsgatan, som erhöll det föga informerande Vasavägen.
En annan gata som också fick byta namn var den del av nuvarande Köpmangatan som går från Stortorget och österut, till Fredsgatan (Domushörnan). Den hette tidigare Smedjegatan. Det gatunamnet finns fortfarande kvar, men i en annan del av staden, nämligen Nävertorp.
För att återgå till Magasinsgatan (Drottninggatan) var den länge pulsådern i Katrineholms kommersiella värld. Där har genom åren funnits slakteributiker, speceributiker, biograf, tryckeri, tidningsredaktion, badhus, cykel- och radioaffär och mycket mer, om än inte alla samtidigt. Det hus vid gatan som är mest känt är nog ändå det av Kerstin Ekman omskrivna “Änglahuset”, vid nummer nio. Det byggdes 1896 och fick sitt smeknamn på grund av de gipsänglar som fanns över fönstren på andra våningen. Huset ersattes 1962 av ett större affärs- och bostadshus.