Det här året tar Martina Ekstrand revansch och är tillbaka i staden där hon växte upp. Det hela började när föräldrarna dog när hon var i åttaårsåldern. Hon och hennes lillebror blev placerade i fosterhem, det som i dag kallas familjehem, i Katrineholm. Men fosterhemmet visade sig snart vara allt annat än bra.
Deras fostermamma visade sig vara psykiskt sjuk och hade problem med alkohol.
– Hon tryckte ständigt ned oss. Hon sa att jag var ful och fet, att jag inte var den dotter hon ville ha. Hon kallade mig hora och hotade med att fosterpappan skulle komma in till mig efter sängdags. Till slut kände jag mig så dum och ful som hon sa att jag var, säger Martina Ekstrand.
När socialen äntligen började gräva i fallet hade Martina Ekstrand hunnit bli 17 år. Först efter det fick hon flytta till en egen lägenhet.
– Jag fortsatte med mitt destruktiva beteende. Jag drack alkohol, började ta tabletter och missbrukade mat samtidigt som jag hade en konstant känsla av ångest. Jag levde i kaos, säger hon.
Livet började sakta vända när hon fick sina barn som i dag är fyra och åtta år. Men när hon för två år sedan fick en hjärnblödning kände hon att någonting mer måste göras.
– Jag har varit väldigt bra på att överleva, men inte på att leva. Jag har saknat gnistan. Men nu är det mig det är fokus på, jag som jagar mina drömmar, berättar Martina Ekstrand.
Via sitt nystartade företag Maskroskraft håller hon föreläsningar om smärta och sorg – men med mycket hopp.
– Jag vill använda det jag varit med om och göra något bra av det, det blir min revansch. Jag känner mig stark, det har jag alltid gjort. Jag är som en boj som bara studsar tillbaka om någon slår ned den.
I sommar är hon tillbaka i Katrineholm där allt började.
– Staden har gett mig så sjukt mycket ångest. Jag står för allt jag gjort, men jag vet nu att det inte var mitt fel.