När Katrineholm blev stad 1917, uppgick folkmängden till cirka 6 500 personer. Det fanns då två folkskolor i själva tätorten. Det var Västra skolan, vars äldsta byggnad uppfördes redan 1882 och Östra skolan, invigd i augusti 1907.
Befolkningskurvan för åren runt första världskriget visade en brant stigning och dessa relativt små skolor skulle snart bli otillräckliga. Att uppföra en ny skolbyggnad skulle således bli nödvändigt.
Redan 1914 hade man börjat diskutera frågan och behovet, men det visade sig vara lättare sagt än gjort att få till någon enighet mellan inblandade instanser. Skolorna hörde då till kyrkliga kommunen och det var inte mindre än fem instanser som skulle vara med och säga sitt i frågan: Skolråd, kyrkoråd, kyrkostämma, municipalnämnd och municipalfullmäktige.
Om man lyckades enas i att skolan skulle byggas blev det oenighet om var. Ett förslag var kreaturstorget i nuvarande Stadsparken.
År 1919 inträffar den förändringen att det inte längre är den kyrkliga kommunen som ansvarar för skolorna utan den borgerliga kommunen. Katrineholms stad har därmed fått fria händer att själv lösa sina skolfrågor.
Den 17 mars 1919 beslutar stadsfullmäktige att den nya skolan skulle uppföra i kvarteret Järven, på mark som staden inköpt 1917.
Den nya skolbyggnaden som på grund av ekonomiskt osäkra förhållanden byggdes i två omgångar, invigdes i februari 1921.
Ett intressant om än inte helt angenämt år i den snart hundraåriga skolans historia var 1945, det år andra världskriget tog slut.
Sverige hade efter några spektakulära eftergifter gentemot de tyska nazisterna klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Det föll sig därför naturligt att landet tog emot och beredde plats och gav vård till så många som möjligt av krigets alla offer, det vill säga de som överlevt Hitlers utrotningsläger.
Också Katrineholm kom att ta emot flyktingar. Den första tågtransporten med flyktingar som anlände till Katrineholm i april-maj bestod av 200 danskar och norrmän.
Södra skolans elever hade tillfälligt fått sin undervisning förlagd till andra lokaler och skolan hade gjorts om till fältsjukhus. Senare under våren och sommaren kom fler transporter med svårt drabbade krigsoffer, bland andra tolv unga flickor som befriats ur det ökända koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Det tillfälliga fältsjukhuset i Södra skolan sorterade under Kullbergska sjukhuset och den personal – ett femtiotal personer, som avdelades kunde efteråt berätta om de spillror av människor de hade att behandla.
Ambulansförarna som körde skytteltrafik mellan stationen och fältsjukhuset hade att berätta att en del patienter aldrig hann fram till den hjälp som väntade. Några var avlidna redan vid tågens ankomst, några dog på perrongen och andra hann fram till sjukhuset, men var för utmärglade för att kunna räddas. Samtliga led av tuberkulos, vilket gjorde att det på grund av smittorisken var viktigt att isolera patienterna från lokalbefolkningen. En del kontakt fanns nog ändå genom staketet mellan de båda kategorierna. Inga Eggerud (född 1920) berättade att hon ibland köpte cigarrer och choklad till någon av patienterna.
Danskar och norrmän lämnade sjukhuset efter några månader med Röda Korståg till Oslo respektive Köpenhamn. De danska patienterna skänkte senare staden en bok där de på försättsbladet med vacker handstil nedtecknat följande:
Vi danske Patienter
Paa Södra Skolan beder
HermedByens Styrelse
Modtagevorhjertligste
Tak for den Tid, vi
Har tilbragther, og
Som vi alltid vil mindes
I Taknemlighed.