Där det idag är modern villabebyggelse, på Gersnäsområdet på Norr, var det för inte så länge sedan ren landsbygd. Där, på en liten björkbeväxt höjd mitt i idyllen, låg ett stort rödfärgat trähus, med vita detaljer. Det byggdes av landstinget 1906, för att ersätta det gamla epidemisjukhuset i Katrineholm (nuvarande SF-lokalen). Åren runt sekelskiftet 1900 var svåra, med flera grasserande epidemier bland annat difteri och tuberkulos. I synnerhet den senare ansågs allmänt vara ett tecken på fattigdom och försakelse, vilket kanske stämde, med tanke på dragiga bostäderbristande sanitär standard.
När spanska sjukan härjat färdigt i första världskrigets efterdyningar, blev behovet av ett epidemisjukhus i Katrineholm inte längre påträngande, utan offren för smittsamma sjukdomar kunde vårdas på annat håll.
Inom landstinget fanns dock andra behov som behövde tillgodoses. Det var svår brist på platser vid de statliga sinnessjukhusen, speciellt då det gällde svårt sjuka patienter. De som inte fick plats ”förvarades” i stället ofta på ålderdomshemmen. I slutet av 1920-talet lagstadgade riksdagen om att det inom en tioårsperiod skulle skaffas sjukhusplatser till alla sinnessjuka som behövde kvalificerad sjukhusvård. Då användes diagnoser som sinnessjuk och sinnesslö. Orden i texten är de man använde på 1930-talet.
Det var då man började snegla mot de gamla epidemisjukhusen, som i flera fall nu stod outnyttjade. Man skulle kunna göra om dem till sjukhem för de patienter som led av lättare sinnessjukdom. De skulle bli sinnesslöanstalter. Sinnesslö var den dåtida benämningen på mer lättskötta patienter.
Hösten 1932 hade Gersnäshemmet iordningställts för sitt nya ändamål och var redo att ta emot 30 manliga patienter. Det var noga med att sinnessjuka män och kvinnor inte blandades på vårdinrättningarna, eftersom man då fruktade att ”havandeskap skulle råka inträffa” och sjukdomen skulle föras vidare till kommande generation.
Äktenskapsförbud rådde mellan sinnessjuka sedan 1915, men någon gång på 1940-talet kunde kunglig dispens utfärdas för äktenskap, under förutsättning att kvinnorna låtit sterilisera sig.
På Gersnäshemmet var inget tvång gentemot patienterna tillåtet. Det fanns möjlighet att delta i det löpande arbetet, eller syssla med till exempel vävning eller träslöjd. Intresset var dock ljumt och personalen rädda att mana på för att inte bryta mot förbudet.
Vid efterforskning får man uppfattningen om att patienternas åtnjöt en human behandling, även om inga insatser gjordes för att habilitera till ett friskare liv. Deras sjukdom ansågs obotlig, även om en del patienter kunde klassas som bildbara i viss utsträckning.
Personalen vid Gersnäshemmet bestod i början av 1933 av en översköterska, två kvinnliga och ett manligt biträde. Någon läkare fanns inte, däremot en överläkare från Nyköping som besökte hemmet en gång per månad.
När samtliga patienter skrivits ut eller flyttata till andra vårdformer, fungerade byggnaden en tid som ungdomsgård. 1991 inträffade en häftig brand som jämnade det stora trähuset med marken och Gersnäshemmets saga var all.