Katrineholmssonen har mycket att säga, både genom musiken och i samtal. Orden forsar fram och även om det ibland känns lösryckt visar sig snabbt ett genomgående tema: att göra, och att få, intryck. Han kallar det att "nudda" människor.
– När jag står och spelar kan jag ge inspiration. Inte nödvändigtvis för att få folk att spela musik, men förhoppningen är att det finns något glatt i det som de kan bära med sig hem. Och jag tror att det är på livekonserter man får sådant. Att få se och känna den här energin, att förmedla den känslan som jag har.
Den känslan har han jobbat på i omkring tio års tid. Vid tolv års ålder bestämde han sig för att på allvar ta sig an gitarren. I dag, vid 21 års ålder, läser han till en kandidatexamen inom musik på Örebro universitet. Inriktningen är rock och jazz, men Nicklas Boman vill inte låta sig begränsas av någon genre.
– Musik är så pass öppet. Var och en av alla genrer är ändå på ett sätt och vis samma språk, det är olika dialekter att säga det på. Numera ser jag musik som ett språk man talar och för att göra det måste man ha vokabulär för det. Man måste lära sig grundfraser innan det börjar bli akademiskt och svårt. Likadant kan jag känna i musiken, för så småningom bildar man en egen röst.
Han nämner skolorna i hemkommunen som några av hans viktigaste influenser. Från musikklasserna vid Södra skolan och sedan vidare till Duveholmsgymnasiet, liksom de olika evenemang som styrts upp i närområdet. Där många svenska musiker hyser agg mot sin hembygd är Nicklas Boman istället tacksam.
– Det finns potential, så länge man satsar, vågar och bara kör. Man måste ligga i och på något sätt marknadsföra det man ska göra. Det är viktigt att man själv tar initiativet, för möjligheterna finns. Det är bara att ta dem och göra det bästa av dem, säger han.
Att ha musiken som arbete är ingen lätt sak och det vet han. Därför ser han till att plocka på sig så mycket erfarenheter som möjligt, och att ha ett kontaktnät inom Katrineholm räcker långt. Näst på tur står en spelning vid Villa Sandhem. Med sig har han några pluggkompisar. Nya grupper innebär alltid nya infallsvinklar och dialekter, men själv ser han inget fel i det.
– Alla möten i musikaliska sammanhang blir en utmaning i sig. Och desto oftare man gör det desto bättre blir man. Utmaningen är något positivt. Det blir någonting berikande.