Denna lite grå novemberdag var besöket dock förannonserat och kungen som klev av premiärtåget i Katrineholm var Karl XV. Det kungligheten kunde se av bebyggelse, förutom stationshuset, var husen vid Stensätters gård, som låg ungefär på den plats Kullbergska huset ligger idag. Efter att han fått svar på sin standardfråga om vad stationen hette, såg han sig om på den helt igenom lantliga omgivningen och frågade uppvaktningen som mött upp: “Så, vad kostar potatisen här då?”. Vilket svar han fick är inte känt, inte heller om historien är sann, eller bara en harmlös anekdot.
Nästa gång Karl XV besökte Katrineholm hade det gått nästan tio år och konungen hade nu en mindre vetgirig framtoning, det handlade nämligen om hans likfärd.
Sensommaren 1872 vistades kungen i Aachen i Tyskland, där han fick vård för sin tarmtuberkulos. I mitten av september blev han sämre och ville hem till sitt älskade Ulriksdal. Han kom dock inte längre än till Malmö, där han avled på landshövdingeresidenset den 18 september.
Några dagar efter kungens död startade likfärden med extratåg mot huvudstaden. Tåget som framfördes med en hastighet av 25 km/tim, gick över Nässjö, Falköping, Hallsberg och Katrineholm. Kistan forslades i en öppen likvagn och täckt med en purpurröd, guldstickad sammetsmantel. Ovanpå hade man placerat den svensk-norska kungakronan.
En annan kung som gjorde mer frekventa besök på gods och herresäten i våra trakter var Karl XV:s brorson, den jaktintresserade Gustaf V, son till Oscar II. Äldre släktingar till mig som var bosatta vid Ericsberg på hans tid (1858-1950) har berättat för mig att Gustaf V långt upp i åldern var en trogen gäst vid baron Bondes jakter. Någon påstod till och med att under slutet av 1940-talet var den gamle monarken så svag, att han fick bäras till sina jaktpass. Någon annan, eller om det var samma kunde även berätta att hans vapen under dessa år endast laddades med lösa skott. Sant eller falskt, inte vet jag, men det förefaller inte otroligt, inte minst som kungens syn inte var den allra bästa.
Gustaf V var inte enbart en representant för landet, utan förfogade även, till skillnad mot sina efterträdare, över ett visst politiskt inflytande. På hösten 1920 skulle det bli fältmanöver i våra trakter och eftersom kungen var krigsmaktens högste chef, ansågs hans närvaro nödvändig. Det var ingen liten övning i konsten att försvara fosterlandet – hela 30 000 man var involverade, från södra och mellersta Sverige upp till norra Uppland. I sällskap ombord på det extrainsatta tåget från Stockholm hade kungen sin drottning Viktoria samt en rad betydelsefulla personer från riksdag och försvarsmakt. Bland annat fanns dåvarande krigsministern, senare statsministern Per Albin Hansson och kronprins Gustaf Adolf med vid det celebra besöket.
Samtidigt hölls för första gången i Katrineholms historia en så kallad konselj i staden, alltså ett möte där statsråden informerar statschefen om läget i landet. Intresset torde ha varit stort bland allmänheten.