Mitt på kalhygget ligger den, Lerbos ödekyrkogård. Att ta sig hit är numera inte lätt, sedan skogen avverkades för ett par år sedan och de gamla vägarna bitvis förstörts.
Monika Gustafsson bor i närheten och kan mycket om bygden och kulturlandskapet. Hon visar vägen över kalhygget, där djupa pölar efter skogsmaskinerna varvas med rislimpor, som gungar när man försiktigt tar sig över dem.
I en sänka ligger kyrkogården, omgiven av en metertjock mossbeväxt stenmur. Muren är fortfarande nästan helt intakt, 190 år efter konstruktionen. Marken på ödekyrkogården är täckt av vissna ormbunkar. Det här är Katrineholms kommuns enda ödekyrkogård och den ligger bara 800 meter från Flens kommungräns.
– Kanske tänkte man att Lerbo och Bettna skulle kunna dela på den här kyrkogården, funderar Monika Gustafsson.
Kyrkogården var tänkt för kolerans olyckliga offer.
Magsjukdomen kolera var mycket dödlig i början av 1800-talet, med återkommande epidemier. Den 9 juli 1831 skickade staten ut kungörelser om att avsides belägna kyrkogårdar skulle förberedas. Koleran kom först till hamnarna, som Göteborg. I Stockholm dog 3 700 invånare av kolera sommaren 1834. Också hamnstaden Nyköping drabbades. Men inlandet klarade sig bättre.
– Det var inte så drabbat här. Vad man vet är faktiskt ingen begravd här, säger Monika Gustafsson.
Trots det har Lerbos ödekyrkogård, mittpunkten i en triangel mellan boställena Kämbol, Vedbo och Ängtorp, både uppfattats som spännande och skrämmande genom åren.
– Jag och mina kompisar och syskon cyklade runt och letade efter den som tonåringar. Vi visste att den skulle finnas. Det var ett nätverk av gamla vägar här. Vi la pinnar i korsningarna för att vi skulle veta var vi varit. Men vi hittade den inte, då.
Andra höll sig hellre på lite avstånd från kolerakyrkogården.
– De sa "vågar ni gå dit?"
På senare år har Monika Gustafsson hållit i vandringar till ödekyrkogården, men som terrängen är numera, är det svårt att ta sig dit.
Koleran förekommer fortfarande i länder med förorenat vatten och dålig hygien. Den kan bryta ut efter naturkatastrofer, som jordbävningar, när vattenförsörjningen skadats. Men förklaringen på 1800-talet var "sedefördärvet, atmosfärens mättnad med främmande ämnen och spänningsförhållandet mellan solen och jorden". Omogen frukt pekades också ut som smittkälla. De avsides belägna kyrkogårdarna var ett sätt att begränsa smittan. Först 1883 identifierades bakterien.
Det är nyhetsbyrån Newsworthy som inför Allhelgonahelgen och Halloween kartlagt landets 1 241 övergivna kyrkogårdar och begravningsplatser. I Katrineholms kommun finns bara en ödekyrkogård, den i Lerbo, men flera förhistoriska gravfält.
I Vingåker finns två ödekyrkogårdar. En tillkom också under 1830-talet och ligger vid Fagermon. Enligt Riksantikvarieämbetets tjänst fornsök ska bara ett fåtal personer vara begraven där, men begravningsplatsen är fortfarande synlig med fyra hörnstenar och en mittsten av granit.
Den andra ödekyrkogården i Vingåker finns det inte så mycket information om. Den är belägen något öster om Igelbålens naturreservat, nordöst om Båsenberga. Enligt fornsök ska även denna begravningsplats ha varit till för kolerans offer.
Flest övergivna begravningsplatser i Sörmland finns i Nyköpings kommun, fem stycken. Där finns också flest forntida gravfält: 638 stycken.