Andrummet ligger på Karsuddens sjukhus besöksavdelning. Här tar Mikael Svennberg emot patienter för samtal och gudstjänst.
– Jag visste ingenting om rättspsyk, även om jag träffat många trasiga människor under mitt arbetsliv, säger diakonen Mikael Svennberg.
Under våren har han gått bredvid den tidigare sjukhusprästen Anna Winther, för att nu axla det själavårdande uppdraget med stöd av prästen Jonas Ahlsson.
– Jag har känt mig välkommen och trivts från dag ett, säger han.
Efter inpasseringskontrollen i receptionen, som kan liknas vid säkerhetskontrollen på en flygplats, visas tidningen in på Karsuddens sjukhus besöksavdelning. Här finns en handfull besöksrum, med bord och stolar, ett barnrum med leksaker, kaffemaskin, en tandläkarmottagning och ett andrum. Andrummet kan liknas vid en kyrka inne på sjukhuset.
Här tar Mikael Svennberg emot patienter på bokade samtal. De flesta av samtalen sker dock spontant.
Mikael jobbar på Karsuddens sjukhus två eftermiddagar i veckan. Oftast börjar han arbetsdagen med att gå ett varv på aktivitetscentrum, för att se vad som händer och om någon vill byta några ord. Sedan går han en runda på några av avdelningarna, där han sitter och småpratar med patienterna.
– Jag klampar aldrig in på en avdelning utan att berätta att jag kommer. Jag ringer alltid upp och frågar om det passar att jag kommer.
Om många är ute i parken går han också en sväng där.
– Jag finns där som medmänniska eller den väntande vännen som man inte visste fanns.
Ibland får han snabb kontakt med patienterna. Ibland tar det längre tid.
– Ibland behöver man kolla in någon under lång tid. Har de kollat in den gröna gubben tillräckligt många gånger, så kanske man förstått att man kan ta ett snack med honom och se vad det ger, säger han och syftar på sin egen, det vill säga diakonens, gröna skjorta.
För människorna han möter har ett mörkt förflutet. Gemensamt är att de alla är dömda till rättspsykiatriskt vård, efter att ha begått brott. Karsudden är en av landets största rättspsykiatriska kliniker, med 155 platser fördelade på 14 avdelningar.
– Det är trevlig personal och många fina patienter här. Sedan har de flesta ett tungt bagage. Det är det man jobbar med. Man har ju hamnat här av en orsak. Jag vet sällan vad de har gjort och det behöver jag inte veta heller. Det här är en människa som behöver en annan människa.
Mikael Svennberg stortrivs som diakon på Karsuddens sjukhus. För honom är sjukhuset ett skyddande skal runt människor som behöver läka.
Här får patienterna, enligt Svennberg, tid att läka.
– Man pratar om att man ska skydda samhället från dem som kommer hit, men det handlar lika mycket om att skydda dem som kommer hit. Sjukhuset är ett skyddande skal för dem att kunna läka. Det finns en gräns runt dem, som de kan förhålla sig till. Inom den här gränsen finns det människor som tar emot när man faller. Många som valsat runt i vårdapparaten säger att det är bra här.
Mikael Svennberg säger att det aldrig skulle falla honom in att googla en patient. Han möter alla människor förutsättningslöst. Oftast talar han enskilt med dem.
Är du rädd någon gång?
– Hittills har jag aldrig varit rädd. Jag kan inte svära på att jag aldrig kommer att bli rädd. Men jag vet inte om det kommer att ske här eller någon annanstans. Man måste uppföra sig. Skulle någon vara aggressiv, då backar jag.
Möter du mycket ånger?
– Jag har nog inte mött någon som varit nöjd med läget, om man säger så. Det är ganska sällan jag vet exakt vad som har hänt, men det finns ju en anledning till att man är här.
Som diakon bär Mikael Svennberg med sig många tunga livsöden. Han är dock inte så säker på att det är värre att kånka runt på berättelser från sjukhuset än på berättelser som han får ute i samhället.
– Och så bär jag dem ju aldrig ensam. När jag tvekade på hur jag skulle fixa det här uppdraget, påminde jag mig om vad min själavårdslärare sa "kom ihåg att ni är alltid tre i rummet". Det har jag burit med mig.
– Jag säger också till patienterna att "jag kommer aldrig att säga till dig att jag förstår exakt hur du har det, eller att jag förstår exakt vad som har hänt. Jag kan ana din smärta. Jag kan inte ta bort den. Men genom att veta det du berättar för mig kan jag vara med och bära den en bit och förhoppningsvis blir det lite lättare för dig att bära omkring på det".
När samtalet är slut ber han till Gud över vad som sagts, ensam eller tillsammans med patienten.
Mikael Svennberg förbereder gudstjänst i andrummet. Gudstjänsterna brukar samla mellan sex och tolv, tretton personer.
I sakristian finns kalkar, agendor för gudstjänst och biblar för utlån. "Vi firar nattvard varannan torsdag när prästen Jonas Ahlsson kommer hit", berättar Mikael Svennberg.
I den lilla träasken kan patienterna lägga sina böner. Ingen vet vad det står på lapparna. Mikael ber för innehållet i asken. Sedan bränns lapparna upp.
Korset i andrummet är skapat av patienterna på Karsudden, så är också altaret.
Varje torsdag är det gudstjänst i andrummet. Mikael Svennberg lägger ut psalmböcker, ser till att det finns blommor på altaret. Han byter batterier i ljusen, dukar upp till kyrkkaffe efteråt, som består av tubost, kex, kaffe eller juice. Det brukar vara mellan sex och tolv, tretton personer på gudstjänsten.
– Många har träffat på tron tidigare eller så har man kommit på vad det hela handlar om, att vad som än drabbat dig så går det att börja om. Man kommer hit lite trevande, det är skönt att sitta här. Till slut blir det en vana. Bönen är att vända sina tankar till någonting som är större än en själv, så man slipper att vara störst själv hela tiden.
– Kyrkans största uppgift på ett sådant här ställe är att komma med hopp. Om någon kan komma på att trots allt skit som har hänt mig, så är jag älskad. Det är en bättre grogrund än att enbart vara föraktad, inlåst och tro att jag aldrig kommer härifrån.
Mikael Svennberg säger att han funderade på att bli diakon redan när han var 20.
– Med facit i hand är jag glad att det inte blev så. Jag trodde att jag visste allt när jag var 20. Men faktum är att jag vet mer i dag, om hur människor kan ha det. Jag tänker att det var meningen att det skulle bli en fördröjning, så att min ryggsäck blev packad.