Juri är en av sex elektriker i fabriken. Beroende på hur hans asylprocess avlöper, ser han goda chanser till en fast anställning.
När han 2018 ansökte om att få stanna i landet som han vuxit upp i, angav Juri Timofejev att hotbilden mot honom fortfarande är aktuell.
Risken för att utsättas för våld av kriminella, var huvudskälet till att även hans familj samma år återigen sökte asyl i Sverige.
Juri och hans juridiska ombud har därtill pekat på att han sedan länge är rotad i Sverige, har alla sina vänner och en anställning här. Nyligen fick han den förlängd med chans till fast jobb – beroende på hur asylprocessen avlöper.
Tidningen har varit i kontakt med hans arbetsgivare, Voith i Högsjö. Vd Tony Einarsson tycker att det är bra att Juris problematik lyfts av tidningen, men vill inte kommentera Migrationsverkets inställning.
I Ryssland, är Juri rädd, skulle han få mycket svårt att försörja sig. Där vet ingen vem han är eller vad han har för skolning och kunskaper. Han har tappat stora delar av sitt hemspråk.
Han har dessutom inget kontaktnät, sedan hans mormor numera har gått bort.
Inget av detta har påverkat beslutet om avslag. Migrationsverket bedömer att Juris berättelse om hotbilden är tredjehandsuppgifter utan tillräckligt bevisvärde. Han anses varken ha rätt till flyktingstatus eller alternativ skyddsstatusförklaring.
I beslutet resonerar myndigheten om det ändå kan finnas särskilt ömmande skäl till uppehållstillstånd. Ett sådant, och då särskilt för vuxna asylsökande, kan vara att personen varit länge i Sverige.
Men då förutsätts att den långa vistelsetiden är legal. Det har Juris åtta år som gömd inte varit. Tiden då han levde som Jonathan Hansson ligger honom nu till last.
Att han skulle riskera att bli socialt utstött i Ryssland avfärdas. Han kan ju bo med sin familj, resonerar Migrationsverket. Familjen har också fått avslag – nu för tredje gången.
Om migrationsdomstolen inte värderar Juris anpassning till Sverige på ett annorlunda sätt, tycks bara en möjlighet återstå.
Juri kan ansöka om arbetstillstånd och på så sätt stanna i Sverige.
För att få ett sådant, krävs att han har ett erbjudande om jobb under viss tid och en inkomst på kollektivavtalsnivå. Det har han.
Men det krävs också att han har ett giltigt ryskt pass. Det har han inte. När han kom till Sverige som nioåring, var det genom hans mammas pass hans identitet styrktes. Och här uppstår ett moment 22.
På ryska ambassaden har Juri blivit tillsagd att han måste återvända till Ryssland för en passansökan.
– Ingen där vet vem jag är. Hur ska min identitet styrkas? Och skulle jag bli ”officiell” i Ryssland, är det krav på militärtjänstgöring i minst ett år. Oavsett om armén tar mig eller inte, kommer det att ta lång tid för mig att kunna komma tillbaka. Hur ska jag överleva medan jag är där?
Och hur ska han kunna uppfylla de andra villkoren för arbetstillstånd om han inte länge har ett jobberbjudande att återvända till? Juri skakar på huvudet.
Han känner ett starkt stöd från vänner, arbetskamrater och arbetsgivare, säger han. Men det räcker inte i de svåra stunderna, när desperationen, uppgivenheten och ovissheten tär som hårdast.
Efter att ha levt mer än halva livet i Sverige är Juri Timofejevs framtid, liksom hans förflutna, fortfarande i händerna på andra människor.
När ska livet bli hans att forma?
Någonsin?
– Jag har egentligen inget hopp kvar, säger han tyst.