Katrineholm genom åren har haft många duktiga idrottsmän och -kvinnor och alla har de genomfört sina träningspass på någon av stans fina idrottsanläggningar. Backavallen, Duveholmshallen, Woodyhallen, simhallen med flera har mycket gemensamt. Det som förenar dem alla är personalen som håller anläggningarna i toppskick.
Vi tog oss ned till flaggskeppet i kommunen, Duveholmshallen, där vi stämt möte med en av dessa viktiga personer. Mikael Lindfors, 56 år, har jobbat här sedan millenniumskiftet och han har sett idrottsfolk komma och gå både under sin egen aktiva karriär som handbollsspelare i Kaik och de senaste 13 åren som vaktmästare.
— Jag har alltid trivts här i Duveholmshallen både som aktiv och som vaktmästare. Men tiderna förändras, vi är inte så många i personalen som förr, berättar Mikael.
Då som nu fanns en personal- och bokningsansvarig. Glenn Eriksson sitter på den posten i några månader till, sedan går han i pension. Ute på golvet fanns förr fyra-fem vaktmästare, men i dag är Mikael ensam fast anställd.
— Sedan går ytterligare en kille, Stefan Sonevang, på heltid. Men i övrigt när det behövs folk så har vi sex–sju vikarier som hoppar in när det behövs.
Duveholmshallen har ett gott renommé i idrotts-Sverige, mycket tack vare sina duktiga och trevliga vaktmästare.
— Vi har fått mycket beröm genom åren. Någon sa att vi skulle kunna resa runt till olika idrottsarenor i Sverige och föreläsa för hur tjuriga vaktmästare ska bete sig mot folk. De gillar att vi är hjälpsamma och håller rent och snyggt.
En talande historia är den om hur en ledare för ett flicklag i handboll kom och var oerhört tacksam för att en av deras spelare kunde spela en hel match i ett sträck utan att behöva gå ut i friska luften och andas. Hon var allergiker och kunde aldrig göra det i sin hemmahall.
Men med färre personal så måste ju ambitionen sänkas och det är förstås svårt.
Annars är han aldrig omöjlig och det beror förstås på att han älskar sitt jobb:
— Jag jobbade i 27 år på AV-centralen, när jag en dag på skoj frågade Bettan i Duveholmshallens reception om de inte hade något jobb åt mig. Hon visade in mig till Glenn och en stund senare var det klart och det har jag aldrig ångrat.
Vad är det bästa med jobbet?
— Det är omväxlande och en dag är aldrig den andra lik. Men förr var det mer reparationer och fixa saker som gick sönder. Men sedan KFAB tog över Duveholmshallen för några år sedan så sköter de om det mesta av det. Och det är kanske lika bra det eftersom vi knappast skulle hinna med det i dag.
Micke är ju en känd profil bland stans idrottsmän. Som ung var han en lovande fotbollsmålvakt som ibland stod i det lovande juniorlaget som KK skrev om tidigare i höstas. Han var en av Sveriges bästa höjdhoppare i sin åldersklass (tog 1,89 som 15-åring). Han var med i Kaik:s handbollslag när de spelade i näst högsta divisionen, men platsade inte riktigt i högsta serien.
Han är också en innovativ spjuver som faktiskt var före sin tid i mycket. Som höjdhoppare började han hoppa med ryggen mot ribban samtidigt som en viss Dick Fosbury förberedde sig som bäst för OS i Mexiko 1968 där höjdhoppet revolutionerades.
— I samma veva, när vi höll på med friidrott, så stötte jag kula, men jag kom inte så långt med den vanliga tekniken. Då började jag snurra runt i ansatsen med det som senare skulle kallas rotationsteknik. Det var väl en tio år innan någon började med den tekniken. I dag kör ju nästan alla kulstötare på det viset, flinar Micke.
Det sämsta med att jobba i en sporthall är att det blir en hel del kvälls- och helgjobb. Men det har aldrig gjort honom något.
— Jag gillar att jobba när det händer saker och man träffar mycket folk. Så det har aldrig stört mig. Sedan har jag en förstående sambo i Annica, vi har varit ihop sedan 17-årsåldern. Bägge grabbarna, Filip och Viktor, har flyttat hemifrån och jag tycker att jobbet är kul. Så att åka iväg och jobba är aldrig tråkigt.