Det har blivit lite av en tradition i Katrineholms kommun, att man varje år på nationaldagen öppnar kommunhuset Gröna Kulle till beskådande. Under några timmar kan allmänheten komma och se insidan av den pampiga patriciervillan, som en av ortens industripionjärer vid förra sekelskiftet lät uppföra till sig och sin familj. Med lite tur kan man även få en plats på de visningar som anordnades av det under Gröna Kulle liggande skyddsrummet.
Många som läser detta känner nog redan till att det var smeden Gustav Robert Grönkvist (1863 - 1925) med fru och barn som bodde på Gröna Kulle. Även att det var han som nyåret 1886/87 sökte och fick byggnadslov för att bygga en mindre smedja och därmed starta det som i mer än ett sekel varit en av Katrineholms största arbetsgivare: Grönkvists Mekaniska Verkstäder.
Tillverkningen vid industrin var varierad inom metallgenren, men under de första decennierna bestod en inte obetydlig produktionsdel av lantbruksmaskiner som såldes av grosshandlaren August Kullberg. Kullberg var även han en betydande kugge i det unga Katrineholms ”näringslivsmaskineri”.
År 1913 var banbrytande, både för Grönkvist och för hans industri. Han hade inköpt, som han trodde säkra patent för tillverkning av kullager. För detta ändamål behövdes en ny och modern industribyggnad och redan i april 1914 stod en hypermodern och för tiden unik fabriksbyggnad klar vid Kungsgatan. Den var helt byggd i betong, fyra våningar hög, försedd med hissar samt duschar och toaletter som det gick att spola i omklädesrummen. Här skulle uppemot 400 personer kunna arbeta samtidig och avnjuta sina matraster på det platta taket, där det var tänkt att gräsmattor skulle anläggas.
Det artade sig dock inte bättre än att man redan innan produktionen var igång på allvar blev ena parten i en patenttvist med Svenska Kullagerfabriken SKF. Detaljerna om denna tvist är för långa och för många för att gå in på här, men resultatet blev att man i slutet av 1915 kunde meddela att produktionen framledes skulle drivas av SKF. För arbetare och tjänstemän blev förändringen vid ”rodret” liten, alla fick behålla sina jobb och bara små ändringar i produktionen genomfördes. Största skillnaden var nog den att Gustav Robert Grönkvist avgick som verkställande direktör och efterträddes av sin son, ingenjören Oscar Grönkvist. Mer än ett sekel har gått sedan SKF kom till ”stan” och kommer, får vi hoppas, finnas kvar ytterligare många år.